Det hela började....

Det hela började den 13/11 2011, det var farsdag..
Jag hade börjat misstänka att jag var gravid med mitt 4:e barn (det 3:e tillsammans med min man Stefan), jag gjorde ett graviditetstest på morgon som visade positivt. Jag blev överraskad även fast jag hade mina aningar...
Stefan var på jobbet och han visste inget om mina aningar eller att jag tänkte göra ett test, jag skickade ett sms till honom där det stod... "Grattis på farsdag! Kramar från Liam, Lowa och pyret i magen <3
Jag kan ju säga att han blev VÄLDIGT glad eftersom han hela tiden velat ha ett tredje barn (det har hela tiden varit jag som sagt nej till ett tredje) Men nu blev det så, och jag var/är ju såklart också glad över det!

Jag jobbade 1 vecka efter att jag fick veta att jag var gravid, sen gick jag hem med feber och förkylning, jag fick hög feber, hosta och allmänt dålig. Men med 2 ganska små barn försöker man ju hålla sig uppe och så pigg det bara går...
Veckorna gick och jag blev inte bättre, snarare bara sämre o sämre.... började få ont och en väldig hosta så i slutet på nov. så åkte jag till vårdcentralen där de sa att jag skulle hostmedicin och fortsatt sjukskrivning och hem o vila... ok, tänkte jag och åkte hem.
Efter ytterligare 1 vecka hamnade jag på akuten i Falun med en väldig smärta i bröstet, där blev svaret mer smärtstillande och fortsatt sjukskrivning och hem o vila.
Efter ytterligare 1 vecka åkte jag åter igen till akuten i Falun för en otrolig smärta i bröstet (ni kanske tror att jag åker till lasarettet ofta, men jag drar mig in i det sista innan jag söker hjälp). Men nu fick jag svaret att jag hostat sönder ett par revben och fick starkare smärtstillande utskrivet (jag berättade såklart att jag var i tidig graviditet). 
Såklart trodde jag på läkarna och åkte hem med detta och fick nästan överdosera tabletterna för att jag skulle kunna "stå ut" med smärtan.

Den 20/12 gick det inte längre, jag låg på soffan här hemma och började nästan få känslan att jag skulle dö...  det går inte att förklara hur jag kände, men det var nästan som att livet började rinna ur mig... Kunde knappt röra mig, än mindre prata... sån fruktansvärd smärta att det inte går att förklara.
Jag ringde 1177 och fick ur mig några få ord, de ville skicka en ambulans, men jag ville inte....
Det hela slutade med att mamma kom och skjutsade in mig...

Fortsättning följer....