Jag är en gift 35-årig 4-barnsmamma och vill genom denna blogg dela med mig av min senaste graviditet och hur sjuk jag blev och vad det har inneburit för mig och min familj och hur den förändrade mitt/vårt liv....
Är inte alls ute efter att ni ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av en svår tid i mitt liv... och att uttrycket "Lev idag" stämmer väldigt bra!


lördag 13 april 2013

Planering

Ja, jag började ju som sagt planera min egen död....
Jag frågade min bror Anders om han ville komma hit och ta lite kort på mig och barnen (berättade inte för Anders vad jag skulle ha korten till) tror det här var nån gång i maj...
Tog kort ute på mig och alla barnen tillsammans och även enskilda kort på mig o varje barn.
Blev ganska fina kort faktiskt!

Jag framkallade dessa kort sen och ramade in dom och skrev en liten text på baksidan som jag sen sa till Stefan -jag lägger korten i den här lådan och kommer jag inte hem efter snittet så får du ge dom här till barnen.
Jag kan ju tänka mig nu i efterhand att det var väldigt jobbigt för Stefan också, men han visade det inte för mig, och det var nog bra för då hade jag nog mått ännu sämre (om jag nu kunde må sämre än jag gjorde).

Jag blev ganska "sluten" och ville helst inte umgås med någon, bara de närmaste. Men utåt visade jag nog inte särskilt mycket om hur jag mådde, ville egentligen inte prata om det alls!

Provtagningar och samtal med kurator o aurorabarnmorska fortsatte... (Läs här om vad aurorabarnmorska är)
Jag har aldrig varit rädd för att föda barn förut, Pontus min äldsta son är född vanligt men Liam o Lowa är båda födda med kejsarsnitt pga att jag punkterade en lunga när jag var gravid med Liam.
Under båda dessa snitt så har jag fått vara vaken vilket jag också har velat, eftersom jag velat se dom på en gång de kommit ut.. :)

Men nu skulle det bli annorlunda, den här gången måste jag bli sövd, det var för stor risk att vara vaken sa läkarna.
Det tyckte jag inte om, jag var ju väldigt rädd för att jag aldrig skulle vakna mer.... att jag skulle förblöda under snittet med så mycket blodförtunnande i kroppen.

Mina blodvärden visade fortfarande att jag inte kunde "gå ner" nåt i dos med sprutorna och jag tyckte det kändes jobbigt!

Jag var fortfarande väldigt slut i kroppen och hade väldigt svårt att ta mig några längre sträckor till fots.
Barnmorskan anade också att det var en ganska stor bebis jag väntade eftersom jag hade väldigt stor mage, jag fick åka på tillväxtultraljud och det visade sig mycket riktigt att bebisen var mycket strörre än normalt vid den här tiden.

Fortsättning följer... ;)
Kram på er!


1 kommentar:

  1. Jag grinar till varje nytt inlägg du gör. Kan inte sätta mej in i din situation, såklart, men det låter verkligen fruktansvärt just det här med ångesten att inte veta om man får se sina barn växa upp. Så himla hemskt!
    Är i alla fall glad att du överlevt!
    Kram.

    SvaraRadera