Utskrivningssamtalet

Stefan var med mig på utskrivningssamtalet och jag var verkligen inte pigg men hade ju lärt mig ta sprutorna och det fanns inte mycket mer läkarna kunde göra nu så jag skulle få åka hem... Skönt tyckte jag! Men jag skulle behöva åka tillbaka 1 gång i veckan och ta prover..
De berättade att jag helst inte skulle vara själv hemma de första veckorna och eftersom jag knappt kunde gå själv så skulle jag ju inte klara att göra så mycket själv där hemma, och blev även tillsagd att känner du att nåt inte stämmer så är det ambulans som gäller tillbaka hit.

Jag hade väldigt hög puls, mycket högre än vanligt... Jag hade fortfarande svårt att andas men klarade mig utan syrgas nu.
Det kändes skönt att Stefan var med på samtalet då han hade frågor som inte jag hade tänkt på...

Det blev en del prat om graviditeten också, läkaren berättade att de kommer ha stor beredskap vid kejsarsnittet.
För er som inte vet så punkterade jag en lunga när jag var gravid med Liam och blev tvungen att snittas då. Risken för att punktera lungan vid en vanlig förlossning var för stor så även med Lowa blev jag tvungen att snittas även om den graviditeten gick väldigt bra.
Så därför måste det bli kejsarsnitt även denna gång, MEN den här gången ser det lite annorlunda ut... jag får väldigt hög dos blodförtunnande i sprutorna men läkaren säger att de kommer att ha stor koll på mig... 
Jag börjar bli rädd, jag tänker att jag har ju frågat flera gånger om de råder till abort, men de har svarat nej!
Jag är nu i vecka 11 och skulle fortfarande kunna göra det, men jag vill ju inte det heller...
Läkaren säger att dom kommer ha koll och en stor beredskap. Vi pratar lite vidare om det...

Vi pratar vidare om hur jag mår och läkaren förklarar att min högra lunga har blivit väldigt skadad av propparna, därför har jag fortfarande en väldig hosta och andningen är svår.
Hon förklarar lite om vart propparna satt och hur allvarligt det kan vara att få blodproppar i just lungorna.

Det blev ett känslomässigt samtal som var jobbigt, men ändå bra.

Jag blev sjukskriven till mitten på mars, nu var det januari....
Jag vet att jag tänkte... Herregud, vad länge... så länge kan jag väl ändå inte vara dålig..
Jag frågade läkaren, -jag kommer väl kunna gå tillbaka till jobbet tidigare än så?
Nja, jag tror faktiskt inte det... sa hon.
Jag fick lite panik, jag trodde nog att jag skulle vara pigg o kry veckan därpå... 

Innan vi ska gå så avslutar läkaren med att dom kommer att boka in mig hos en psykolog...
Hm, okej... varför då undrar jag?
Hon svarar att -Även om du inte tror det nu så kommer nog det här att "komma ikapp" dig senare, du har faktiskt varit otroligt nära döden!
Jag kan inte riktigt förstå att det var så "nära".... Men jag säger okej...