Allt gick så himla bra, snittet gjordes mycket bra, jag hade knappt ont alls efteråt.. :)
Eftersom jag är snittad med Liam o Lowa också så vet jag ju hur det kan gå, med Liam fick jag infektion och med Lowa blev jag inte riktigt bedövad, jag kände när de började operationen, det gjorde ont kan jag säga... och jag hade ont länge efteråt.
Men det var då och det tänker jag inte gå in på här... ;)
Efter att verkligen ha planerat sin död och dessutom verkligen varit nära "den andra sidan" så kan jag inte med ord beskriva min känsla av att jag verkligen levde och skulle få komma hem till familjen igen, en helt otrolig känsla!
En väldigt stolt storasyster håller i sin lillasyster för första gången <3
Hon låg inte så ofta i den här "baljan", jag ville ju ha henne intill mig hela tiden <3
Stolta syskon <3
På väg hem från BB
Njuter i soffan på altan <3
Här hade nu också Pontus kommit hem från Göteborg och håller sin minsta lillasyster för första gången <3
<3
Jag började känna mig piggare, mådde inte alls dåligt psykiskt längre men fysiskt var det inte riktigt bra ännu... Men det gick framåt!
Det fortsatte med provtagningar och jag fick fortsätta med medicinering.
I januari i år började en utredning kring varför jag blev så sjuk, det togs ännu mer prover och gjordes undersökningar.
I mars nu 2013 kom de fram till att jag inte längre är sjuk, kunde sluta med medicin! Så skönt! 1 år o 4 månader efter att jag blev sjuk så kunde jag nu säga att jag var frisk! Lycka!
Nu tänker jag avsluta den här återberättelsen om den svåraste/kämpigaste tiden i mitt o min familjs liv och hoppas den har medfört att ni tänker lite extra mycket på vad som betyder mycket för er och tar vara på "den vanliga vardagen" mer, och att det inte ska behöva hända något hemskt innan ni värdesätter livet fullt ut!
Ett ordspråk som stämmer väldigt bra är: "Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden!"
Ett stort TACK till de personer som betydde extra mycket för mig under den här svåra tiden...
Stefan - för att han hela tiden tröstat, stöttat och ställt upp på mig vad det än har varit!
Barbro - för att hon ringt, kommit hem till oss och för att hon hela tiden har lyssnat och frågat hur det varit..
Mamma - för all hjälp med allt vad det nu kunnat vara, trädgården, mat m.m. och skjutsen och sällskapet i Falun.
Wictor o Maria - som också funnits där, era samtal när det var som svårast, jag har kännt ert stöd!
Madde - för att du funnits där, dock på avstånd.. men jag har kunnat känna ditt stöd ändå!
Jenny - för att du ställt upp och dina sms o samtal.
TACK! <3
Kram på er och tack för att just du läst denna blogg! <3
Tycker faktiskt att det varit roligt att skriva och undrar nu om det är någon som skulle vara intresserad att läsa om min vardag, som mest kommer handla om familj och mitt liv som mamma, är just nu föräldraledig med Lina.
Vill väldigt gärna att ni skriver en kommentar här i så fall... :)
Jag läser den gärna
SvaraRaderaOj, vad stark du är! Vilken otrolig människa du är! Fy vilken jävla resa du har varit med om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kändes. Jag tycker att det har varit väldigt intressant o läsa om vad du har varit med om och mången tår har jag fällt. Det som märks genom hela din berättelse är din starka kärlek till din familj o att det var den som fick dig att orka kämpa på. Jg skulle gärna vilja fortsätta läsa om dig och din familj, du skriver jättebra! Ta hand om dig nu och en stor stor kram! Hälsningar Linda Hådell
SvaraRaderaLinda, nu fick du mig tårögd! Tack för fina ord! Kramar <3
RaderaTack för att du delat med dig! Har tänkt massor på dig sen det började... En otrolig berättelse, med ett lyckligt slut!
SvaraRaderaJag läser gärna om människors vardag och liv och fortsätter gärna följa dig om du vill fortsätta dela med dig!
Kram från Therese (Fredin) Olsson