Lasarettet

När jag kom in till lasarettet den 20/12 så var jag ju väldigt dålig men dom började ändå "bara" misstänka lunginflammation och jag blev skickad till avdelning Infektion. Där gjordes det en undersökning och det togs blodprover. De sa att de lite smått hade misstanke om blodproppar... Men ingen vidare undersökning om det, jag skickades däremot åter igen hem, men med beskedet att jag skulle vara tillbaka för vidare undersökning dagen därpå.
Jag kunde då inte stå själv, de fick skjutsa mig i rullstol, kunde inte luta ryggen och som sagt fruktansvärd smärta och pga smärtan kunde jag nästan inte prata...
Även fast jag kände att det var nåt som inte stämde så lyssnade jag bara på läkaren och åkte hem.
Jag var i så dåligt skick att jag åkte med mamma hem till dom så inte de små barnen skulle behöva se mig (Stefan var hemma med dom).
Kjell (min styvfar) fick komma ut till bilen och i stort sett bära in mig. Jag svimmade av korta stunder om jag försökte göra något själv.

De la mig i mammas säng och jag "proppade" i mig mina smärtstillande tabletter.
Mamma fick mata mig för att jag skulle få i mig nån mat. Kommer ihåg att min "moster" Barbro står vid sängkanten och jag kan inte inte titta på henne men försöker i alla fall prata lite... Jag har då så ont att jag inte kan öppna ögonen... Konstigt, men så var det... Tårarna rann nedför kinderna...
Hör att Barbro säger till mamma att jag måste ju tillbaka till Falun, men mamma säger ju att vi nyss kommit därifrån och ska tillbaka imorgon.. och jag ville/orkade inte åka tillbaka då igen.

Morgonen därpå är jag ju "tvungen" att åka tillbaka...
Det blir en massa provtagningar och en massa olika röntgenbilder tagna, på em så får jag beskedet...
-Du har många blodproppar i lungorna....
Jag förstår inte då hur allvarligt det var, trodde nog mest att jag ska få nån medicin och få åka hem igen.
Men det blir ganska snabbt ner på akuten igen och där får jag ju beskedet att jag kommer bli inlagd. Jag blir ledsen eftersom jag vill hem till mina barn.
Där gör de även ett ultraljud så att dom och vi får se att det är en levande graviditet, och det var det... ett litet pyre på 3 cm och jag var då i vecka 9.
Eftersom jag var gravid blir jag flyttad till kvinnokliniken och där har de kontakten med lungläkare.
Där får jag direkt dropp med mycket blodförtunnande och även syrgas i näsan, jag är som jag skrivit tidigare i väldigt dåligt skick. 
Får höra av en läkare att det är "ett under" att jag överlevde natten hemma. Hade jag inte fått hjälp där och då hade jag inte funnits nu....


Fortsättning följer... ;)