Paniken

Undersökningar och provtagningar fortsatte men nu slapp jag åka till Falun varje vecka, nu blev det varannan vecka istället.
Blodpropparna ville inte riktigt lösa upp sig men jag fick så pass hög dos blodförtunnande i sprutorna som jag tog morgon o kväll att blodet ändå kunde passera förbi propparna.
Kroppsligt så var jag fortfarande väldigt slut och hade väldigt svårt att ta mig uppför trappen hemma, men kräktes inte varje gång nu i alla fall.

Ibörjan på mars skulle jag försöka köra lite bil för första gången och det gick bra!
Jag började även kunna ta mig sakta bort till dagis och hämta Lowa på eftermiddagarna (det ligger bara ett par hundra meter från vårt hus).

Paniken började ju som jag skrev i förra inlägget komma allt mer, psykiskt började jag må väldigt dåligt.
Nu när jag fysiskt äntligen började komma lite "på fötter" igen så tog det psykiska över mig.
Jag mådde väldigt dåligt över att lämna barnen, jag tänkte hela tiden att i sommar blir dom utan mamma....
PANIK!!!!
Jag grät mig till söms säkert 4 kvällar av 7 varje vecka, men Stefan höll om mig och "stod ut" så i hela 5 månader utan ett enda gnäll, han bara tröstade mig. Världens bästa man <3
Nu var det början på mars och jag tror nog att hittils var det bara Barbro (min moster) och Stefan som visste om dessa känslor.
Jag berättade ju även lite senare för min mamma, men jag ville egentligen inte att hon skulle känna till mina känslor om detta eftersom jag visste att även hon skulle bli ledsen då.... Jag tyckte att det var nog med det som redan hade hänt!
Då ville jag inte alls prata om det med andra än dom, lite senare kunde jag kanske nämna det lite löst om det till någon men det var nog ingen förutom dessa 3 personer som visste om det fullt ut, Stefan, Barbro o Mamma.

Barbro blev ett otroligt stöd för mig, (mer än hon kan ana tror jag) hon ringde nästan varje dag!