Jag är en gift 35-årig 4-barnsmamma och vill genom denna blogg dela med mig av min senaste graviditet och hur sjuk jag blev och vad det har inneburit för mig och min familj och hur den förändrade mitt/vårt liv....
Är inte alls ute efter att ni ska tycka synd om mig, jag vill bara dela med mig av en svår tid i mitt liv... och att uttrycket "Lev idag" stämmer väldigt bra!


lördag 6 april 2013

Hemma

Det var skönt att vara hemma men ändå väldigt jobbigt när man vill så mycket mer än man klarar av....
Stefan fick hålla i mig när jag skulle försöka gå nånstans, men jag försökte hålla mig i väggen där det gick så han skulle slippa (även om han gärna hjälpte mig).
Skulle jag ha ut någonting ifrån kylskåpet om så bara en mjölkliter var Stefan tvungen att ta ut den åt mig, jag kunde verkligen inte lyfta nånting....

Barnen har sina rum på övervåningen och jag ville ju väldigt gärna följa med dom upp på kvällen och säga godnatt, Stefan hjälpte mig uppför trappen, men jag blev så slut av det att jag kräktes nästan varje kväll när jag kom uppför trappen.

Jag blev utskriven en onsdag och på måndagen skulle jag in på koll och provtagningar igen, Stefan stannade kvar hemma med barnen då och min morbror Per kom och skjutsade in mig till Falun och hjälpte mig även in till avdelningen.
Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hjälp med allt, är ju van att klara det mesta själv och nu behövde jag hjälp med precis allt.
Stefan jobbade skift och när han skulle jobba igen så kom hans föräldrar och "tog hand" om mig o barnen.

På torsdagen, ca 2 veckor efter jag kommit hem tror jag det var... så skulle både jag och Stefan in till Falu lasarett och träffa psykolog och läkare, de tänkte att det var bra även för Stefan att vara med en gång så att han fick höra från andra än mig att jag verkligen var så dålig som jag var... Tror nog annars att det kan vara lätt att tro att man överdriver lite... Men det gjorde jag verkligen aldrig (varför skulle jag?), ville ju inget annat än att bli frisk, kunna leka o vara med barnen som vanligt, jobba och vara glad över graviditeten.
Har nog aldrig längtat tillbaka till jobbet så mycket som jag gjorde under tiden jag var sjuk.

Barnen har verkligen varit förstående under tiden jag varit sjuk, inte alls tjatat om saker de annars kan göra... ;) De har på något sätt varit väldigt lugna och velat "ta hand" om mig.
Stefan har ju också varit helt otrolig, tagit hand om både mig och barnen och verkligen sett till att leka o göra saker med barnen så inte dom bara ska bli sittande hemma, samtidigt har han också jobbat. Det är väl självklart tänker ni, att han ska göra det och det är det väl, men han har gjort mer än ni kan ana... <3

Nästa skift som Stefan skulle jobba kom min mamma hem från Norge (hon jobbade där då) och var här med mig och barnen, det kändes skönt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar