Nu hade det hunnit bli maj och det hände inte så mycket förutom alla provtagningar som behövde göras inne i Falun och jag var fortfarande slut i kroppen.
Men jag fortsatte att rensa lite av mina kläder och lite annat som jag orkade med (kroppsligt så orkade jag ju inte mycket) men psykiskt så ville jag rensa så mycket jag bara kunde ifall jag inte skulle komma hem mer efter snittet, jag ville göra det så enkelt som möjligt för de som var kvar...
Jag mådde inte bra helt enkelt!
Paniken över att lämna barnen var så enorm att jag vissa stunder inte visste "vart jag skulle göra av mig själv"..
Vi hade nu fått ett datum också, 9 juli skulle det ske... och det kändes som att det skulle bli min dödsdag!
Jag vet ett samtal jag hade med min aurorabarnmorska, jag berättade om hur jag ville ha det under själva snittet och de skulle verkligen försöka göra så gott de kunde för att det skulle bli så...
Jag pratade även med mamma om att ifall jag inte skulle komma hem mer så ville jag att hon skulle ta hand om bebisen så Stefan kunde koncentrera sig på de andra barnen, bebisen hade ju inte knytit några band till mig än och skulle ju inte vara ledsen ifall jag försvann....
Jag tänkte ganska mycket praktiskt, men självklart så skulle väl mamma och Stefan också vara ledsna om så hände, men jag tänkte framförallt på barnen.
Självklart pratade jag också med Stefan om detta...
Jag planerade väldigt mycket kring allt det här och det var väldigt jobbigt!
Vanligtvis har jag tyckt det varit väldigt mysigt att vara gravid, men tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av magen den här gången som ni kanske förstår..
Men faktiskt under vissa stunder så kunde det vara lite mysigt... <3 men mest var det bara jobbigt!
Proverna visade fortfarande att jag inte kunde gå ner i dos i sprutorna, jag fick fortsätta med den höga dosen.
Min alldeles egna resa... som jag nu delar med mig av... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar