Nu har det slutgiltiga beslutet kommit...
Trodde inte det skulle vara så stor skillnad mot förslaget som kom förut eftersom jag inte orkade yttra mig om det... Men tror nog de ändrat synpunkt angående den andra gången jag sökte vård på akuten, den gången de skickade hem mig med diagnosen brutna revben... Den gången klagade även IVO på nu... Känns faktiskt lite bättre nu och hoppas verkligen dessa läkare fått sig en tankeställare!
Jag hade en massiv lungemboli, vilket är förenad med hög dödlighet.
Jag är väldigt nyfiken på vad som gjorde att jag överlevde, var det bara tur eller kämpade min kropp allt vad den hade...?? Kanske har jag ett starkt hjärta som orkade kämpa trots dåligt med blodtillförsell....?
Ja, vem vet... Lär nog aldrig få reda på det!
Jag är bara glad att allt till slut ändå gick så bra och såå otroligt glad att Lina orkade kämpa inne i magen trots allt som hände i min kropp... Tänk att min kropp orkade "ta hand om" graviditeten när
jag bara var i v. 9 när allt det här hände....
Kan inte med ord beskriva hur glad jag är att allt gick så bra!
Tänk nu på att ta vara på allt ni har!
Kram på er <3
Min alldeles egna resa... som jag nu delar med mig av... ;)
torsdag 7 november 2013
onsdag 2 oktober 2013
Nästan som ett slag i ansiktet....
Nu har beslutet från Socialstyrelsen kommit eller IVO som myndigheten numera heter...
Beslutet avslutas med att dom skriver...
"Vid en sammatagen bedömning finner IVO att den vård och behandling som patienten fått vid Falu lasarett inte strider mot vetskap och beprövad erfarenhet och berörd hälso- och sjukvårdspersonal kan därför inte kritiseras."
En läkare skriver i ett yttrande att jag var i stort sett opåverkad och de misstänkte i första hand lunginflamation.
Opåverkad??? HUR kan han skriva så?????? Hur ska man då vara för att vara påverkad???
Som jag har skrivit tidigare i bloggen så kunde jag då inte stå på benen, försökte jag ställa mig höll jag på att svimma, jag kunde inte luta ryggen mot något och jag kunde bara säga något enstaka ord.... Jag kunde nästan inte se pga den fruktansvärda smärtan... ja, ni som läst tidigare vet ju hur dålig jag var! o jag måste påpeka att jag absolut inte överdriver om hur jag mådde.... kanske snarare förskönar det hela lite.... Jag var som sagt VÄLDIGT dålig och känslan var att jag höll på att dö, vilket jag fick bekräftat av läkare när jag blev inlagd att så var nog fallet... :(
Så det var en himla tur att jag till slut fick hjälp... o kanske var det i sista sekund... det får vi ju aldrig veta.. som tur är... :)
Tänk om proverna också hade visat på lunginflamation... och som jag förstår det på läkarens yttrande så hade dom säkert skickat hem mig med penecilin då... och då hade jag förmodligen inte funnits i livet nu!
Ja ja, nu är beslutet här och jag hoppas i alla fall läkarna har fått sig en tankeställare efter anmälan och kollar patienter mer ordentligt nu!
Jag orkar inte bestrida det här mer nu, jag vill verkligen försöka lägga det här bakom mig!
Kram på er!
Beslutet avslutas med att dom skriver...
"Vid en sammatagen bedömning finner IVO att den vård och behandling som patienten fått vid Falu lasarett inte strider mot vetskap och beprövad erfarenhet och berörd hälso- och sjukvårdspersonal kan därför inte kritiseras."
En läkare skriver i ett yttrande att jag var i stort sett opåverkad och de misstänkte i första hand lunginflamation.
Opåverkad??? HUR kan han skriva så?????? Hur ska man då vara för att vara påverkad???
Som jag har skrivit tidigare i bloggen så kunde jag då inte stå på benen, försökte jag ställa mig höll jag på att svimma, jag kunde inte luta ryggen mot något och jag kunde bara säga något enstaka ord.... Jag kunde nästan inte se pga den fruktansvärda smärtan... ja, ni som läst tidigare vet ju hur dålig jag var! o jag måste påpeka att jag absolut inte överdriver om hur jag mådde.... kanske snarare förskönar det hela lite.... Jag var som sagt VÄLDIGT dålig och känslan var att jag höll på att dö, vilket jag fick bekräftat av läkare när jag blev inlagd att så var nog fallet... :(
Så det var en himla tur att jag till slut fick hjälp... o kanske var det i sista sekund... det får vi ju aldrig veta.. som tur är... :)
Tänk om proverna också hade visat på lunginflamation... och som jag förstår det på läkarens yttrande så hade dom säkert skickat hem mig med penecilin då... och då hade jag förmodligen inte funnits i livet nu!
Ja ja, nu är beslutet här och jag hoppas i alla fall läkarna har fått sig en tankeställare efter anmälan och kollar patienter mer ordentligt nu!
Jag orkar inte bestrida det här mer nu, jag vill verkligen försöka lägga det här bakom mig!
Kram på er!
tisdag 2 juli 2013
Radio P1
Har precis lyssnat på Kristian Gidlund när han sommarpratade i P1 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209304?programid=2071
Oj, har inga ord... Lyssna på det om ni inte redan gjort det!
I vissa saker han säger kan jag känna igen mig i... Som tex när han säger att han "dödsstädade", det gjorde jag under flera månader under 2012... En oerhörd rädsla och dödsångest hade jag då, en känsla som jag nog aldrig kommer att med ord kunna förklara för någon.
Idag för ett år sedan så trodde jag att jag hade 1 vecka kvar att leva....
Den största rädslan var att jag skulle vara tvungen att lämna mina barn!
MEN det blev som tur var inte så! Jag lever ju än och är så otroligt glad över det och är ju dessutom frisk!
Ni kanske tycker jag är knäpp som känner igen mig i en del av det Kristian skriver/säger eftersom jag inte på någotvis var/är så sjuk som han... Jag jämför mig inte alls med honom! Men jag känner igen mig i en del från det jag var tvungen att uppleva och som började vintern 2011.
Hoppas ni förstår mig rätt!?
Om ni inte läst mina inlägg under april månad så gör gärna det!
Sänder en massa kramar till Kristian och även andra som kämpar mot hemska sjukdomar! <3
Oj, har inga ord... Lyssna på det om ni inte redan gjort det!
I vissa saker han säger kan jag känna igen mig i... Som tex när han säger att han "dödsstädade", det gjorde jag under flera månader under 2012... En oerhörd rädsla och dödsångest hade jag då, en känsla som jag nog aldrig kommer att med ord kunna förklara för någon.
Idag för ett år sedan så trodde jag att jag hade 1 vecka kvar att leva....
Den största rädslan var att jag skulle vara tvungen att lämna mina barn!
MEN det blev som tur var inte så! Jag lever ju än och är så otroligt glad över det och är ju dessutom frisk!
Ni kanske tycker jag är knäpp som känner igen mig i en del av det Kristian skriver/säger eftersom jag inte på någotvis var/är så sjuk som han... Jag jämför mig inte alls med honom! Men jag känner igen mig i en del från det jag var tvungen att uppleva och som började vintern 2011.
Hoppas ni förstår mig rätt!?
Om ni inte läst mina inlägg under april månad så gör gärna det!
Sänder en massa kramar till Kristian och även andra som kämpar mot hemska sjukdomar! <3
lördag 27 april 2013
Lite besviken
Nu i mars 2013 fick jag ju beskedet att jag inte behövde mer sprutor, jag var frisk! Det kom såklart några glädjetårar, så himla skönt att slippa sprutor efter 1 år o 4 månader... :)
Men känslorna över graviditeten kom ikapp mig lite, det började kännas som att någon hade "tagit ifrån" mig den, jag hade ju inte alls njutit av att vara gravid denna gång, av såklart naturliga skäl men jag som annars har tyckt att det varit så mysigt att vara gravid, nu var ju det här sista graviditeten så nu känns det tråkigt att jag inte njöt mer av det.... Kan verkligen längta tillbaka till att vara gravid, känna bebisen sparka, längtan o nyfikenheten av vad det är för liten människa där inne... Så härlig känsla! Men kommer aldrig uppleva det igen...
Med fyra barn så räcker det ju nu och läkarna säger att jag inte bör bli gravid igen pga det som hände mig..
Nu får jag njuta av våra fyra härliga barn istället.. De bästa som finns! <3
Men känslorna över graviditeten kom ikapp mig lite, det började kännas som att någon hade "tagit ifrån" mig den, jag hade ju inte alls njutit av att vara gravid denna gång, av såklart naturliga skäl men jag som annars har tyckt att det varit så mysigt att vara gravid, nu var ju det här sista graviditeten så nu känns det tråkigt att jag inte njöt mer av det.... Kan verkligen längta tillbaka till att vara gravid, känna bebisen sparka, längtan o nyfikenheten av vad det är för liten människa där inne... Så härlig känsla! Men kommer aldrig uppleva det igen...
Med fyra barn så räcker det ju nu och läkarna säger att jag inte bör bli gravid igen pga det som hände mig..
Nu får jag njuta av våra fyra härliga barn istället.. De bästa som finns! <3
lördag 20 april 2013
Lycka, Avslut o Tack!
Jag njöt som tusan av att jag levde och såklart av vår nya familjemedlem, vi var kvar på BB till torsdag (hon föddes på måndagen).
Allt gick så himla bra, snittet gjordes mycket bra, jag hade knappt ont alls efteråt.. :)
Eftersom jag är snittad med Liam o Lowa också så vet jag ju hur det kan gå, med Liam fick jag infektion och med Lowa blev jag inte riktigt bedövad, jag kände när de började operationen, det gjorde ont kan jag säga... och jag hade ont länge efteråt.
Men det var då och det tänker jag inte gå in på här... ;)
Efter att verkligen ha planerat sin död och dessutom verkligen varit nära "den andra sidan" så kan jag inte med ord beskriva min känsla av att jag verkligen levde och skulle få komma hem till familjen igen, en helt otrolig känsla!
Allt gick så himla bra, snittet gjordes mycket bra, jag hade knappt ont alls efteråt.. :)
Eftersom jag är snittad med Liam o Lowa också så vet jag ju hur det kan gå, med Liam fick jag infektion och med Lowa blev jag inte riktigt bedövad, jag kände när de började operationen, det gjorde ont kan jag säga... och jag hade ont länge efteråt.
Men det var då och det tänker jag inte gå in på här... ;)
Efter att verkligen ha planerat sin död och dessutom verkligen varit nära "den andra sidan" så kan jag inte med ord beskriva min känsla av att jag verkligen levde och skulle få komma hem till familjen igen, en helt otrolig känsla!
En väldigt stolt storasyster håller i sin lillasyster för första gången <3
Hon låg inte så ofta i den här "baljan", jag ville ju ha henne intill mig hela tiden <3
Stolta syskon <3
På väg hem från BB
Njuter i soffan på altan <3
Här hade nu också Pontus kommit hem från Göteborg och håller sin minsta lillasyster för första gången <3
<3
Jag började känna mig piggare, mådde inte alls dåligt psykiskt längre men fysiskt var det inte riktigt bra ännu... Men det gick framåt!
Det fortsatte med provtagningar och jag fick fortsätta med medicinering.
I januari i år började en utredning kring varför jag blev så sjuk, det togs ännu mer prover och gjordes undersökningar.
I mars nu 2013 kom de fram till att jag inte längre är sjuk, kunde sluta med medicin! Så skönt! 1 år o 4 månader efter att jag blev sjuk så kunde jag nu säga att jag var frisk! Lycka!
Nu tänker jag avsluta den här återberättelsen om den svåraste/kämpigaste tiden i mitt o min familjs liv och hoppas den har medfört att ni tänker lite extra mycket på vad som betyder mycket för er och tar vara på "den vanliga vardagen" mer, och att det inte ska behöva hända något hemskt innan ni värdesätter livet fullt ut!
Ett ordspråk som stämmer väldigt bra är: "Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden!"
Ett stort TACK till de personer som betydde extra mycket för mig under den här svåra tiden...
Stefan - för att han hela tiden tröstat, stöttat och ställt upp på mig vad det än har varit!
Barbro - för att hon ringt, kommit hem till oss och för att hon hela tiden har lyssnat och frågat hur det varit..
Mamma - för all hjälp med allt vad det nu kunnat vara, trädgården, mat m.m. och skjutsen och sällskapet i Falun.
Wictor o Maria - som också funnits där, era samtal när det var som svårast, jag har kännt ert stöd!
Madde - för att du funnits där, dock på avstånd.. men jag har kunnat känna ditt stöd ändå!
Jenny - för att du ställt upp och dina sms o samtal.
TACK! <3
Kram på er och tack för att just du läst denna blogg! <3
Tycker faktiskt att det varit roligt att skriva och undrar nu om det är någon som skulle vara intresserad att läsa om min vardag, som mest kommer handla om familj och mitt liv som mamma, är just nu föräldraledig med Lina.
Vill väldigt gärna att ni skriver en kommentar här i så fall... :)
fredag 19 april 2013
Lycka!
Dom sa inte ens "godnatt" till mig innan de sövde mig, de förstod nog att det inte var någon idé... Jag var för rädd...
Stefan fick gå ut när jag somnade, han fick inte vara med inne när snittet skulle ske, men direkt när hon föddes fick han komma in igen och då visste dom att allt hade gått bra även med mig så då var det lugnt.
Stefans rädsla var också väldigt stor när han lämnade rummet...
Sån lycka jag kände är obeskrivlig, dels över att få henne till mig och dessutom veta att jag kommer att komma hem till de andra barnen också, obeskrivlig känsla! <3
Stefan fick sitta så där vid sängkanten resten av dagen, jag ville inte släppa henne ifrån mig, hon låg på mitt bröst hela tiden, men eftersom jag var så "groggy" efter narkosen så var det säkrast att han satt bredvid ifall jag rätt som det var skulle somna av.. KÄRLEK! <3
Vid 17-tiden kom mamma med Liam o Lowa så vi fick träffas och så dom fick träffa sin lillasyster för första gången, så skönt att dom kom tyckte jag!
När dom varit där ett tag så åkte Stefan hem med Liam o Lowa och mamma stannade en stund till, sen var jag så pass "klar i huvudet" att jag kunde vara själv med Lina som hon nu heter... Hon sov på mitt bröst hela natten, såå mysigt! Jag njöt så mycket en människa kan njuta tror jag... ;) Jag levde och hade världens mysigaste, vackraste bebis i min famn!
Stefan fick gå ut när jag somnade, han fick inte vara med inne när snittet skulle ske, men direkt när hon föddes fick han komma in igen och då visste dom att allt hade gått bra även med mig så då var det lugnt.
Stefans rädsla var också väldigt stor när han lämnade rummet...
Bara någon minut efter att den här bilden togs så sov jag..
och ytterligare några minuter senare föds hon, vår älskade dotter!
Kl. 9.15, 4320 gram o 52 cm
Här håller pappa Stefan henne för första gången, kärlek! <3
(jag ligger där bakom och fortfarande sover..)
Här har de rullat ut mig till uppvaket och jag får äntligen träffa henne för första gången (ser ut som jag sover men jag är vaken, bara väldigt "groggy"..)
Sån enorm lycka, både över att få träffa henne och att jag verkligen känner att jag lever.
Jag sa till Stefan här att -Nu kommer jag överleva allt! ;)
Sån lycka jag kände är obeskrivlig, dels över att få henne till mig och dessutom veta att jag kommer att komma hem till de andra barnen också, obeskrivlig känsla! <3
Stefan fick sitta så där vid sängkanten resten av dagen, jag ville inte släppa henne ifrån mig, hon låg på mitt bröst hela tiden, men eftersom jag var så "groggy" efter narkosen så var det säkrast att han satt bredvid ifall jag rätt som det var skulle somna av.. KÄRLEK! <3
Vid 17-tiden kom mamma med Liam o Lowa så vi fick träffas och så dom fick träffa sin lillasyster för första gången, så skönt att dom kom tyckte jag!
När dom varit där ett tag så åkte Stefan hem med Liam o Lowa och mamma stannade en stund till, sen var jag så pass "klar i huvudet" att jag kunde vara själv med Lina som hon nu heter... Hon sov på mitt bröst hela natten, såå mysigt! Jag njöt så mycket en människa kan njuta tror jag... ;) Jag levde och hade världens mysigaste, vackraste bebis i min famn!
torsdag 18 april 2013
Inskrivning
8 juni kom och jag skulle bli inskriven på förlossningen, vi var där och träffade narkosläkaren och läkaren samt barnmorskan.
Men vi valde att åka hem och sova under natten...
Barnmorskan hade en lugnande inverkan på mig men det var ändå med skräck jag tänkte på nästa dag även om jag var lugnare nu än jag varit tidigare, konstigt, men så var det!
Jag vaknade tidigt på måndag morgon den 9 juli, kl 05.00, jag såg på telefon att jag hade fått ett sms av Pontus mitt i natten och som då var i Göteborg... Så här stod det:
"Är jättespänd och kan knappt sova! Hoppas allt går bra imorgon nu! Älskar dig/er alla!! Kram!"
Goa Pontus, han var nog kanske mer nervös än vad jag kunde tro, jag hade ju hela tiden försökt dölja hur jag kände, framförallt inför barnen!
Jag var tvungen att ta en spruta på morgonen också, risken var för stor med propparna om jag skulle låta bli. Men jag var så himla rädd för att ta sprutan då jag snart skulle opereras med så hög dos blodförtunnande i kroppen..
Strax efter klockan 06.00 så kom mamma hit, barnen sov och jag o Stefan måste åka...
Jag tittade på barnen innan vi åkte och jag var stel i hela kroppen... Jag var inte ledsen nu utan kände mig bara tom..
Vi kom in till Falun strax före 07.00 och de började direkt med undersökning, satt nål och allt som behövdes..
Min barnmorska kom dit och pratade med mig, då kom tårarna igen... Men hon kunde som sagt lugna mig! Men rädslan över att inte komma hem till barnen igen var fortfarande enorm!
Ca 8.30 började dom rulla mig mot operation.....
Här på bilden förbereder dom och jag har inte hunnit somna än..
Men vi valde att åka hem och sova under natten...
Barnmorskan hade en lugnande inverkan på mig men det var ändå med skräck jag tänkte på nästa dag även om jag var lugnare nu än jag varit tidigare, konstigt, men så var det!
Jag vaknade tidigt på måndag morgon den 9 juli, kl 05.00, jag såg på telefon att jag hade fått ett sms av Pontus mitt i natten och som då var i Göteborg... Så här stod det:
"Är jättespänd och kan knappt sova! Hoppas allt går bra imorgon nu! Älskar dig/er alla!! Kram!"
Goa Pontus, han var nog kanske mer nervös än vad jag kunde tro, jag hade ju hela tiden försökt dölja hur jag kände, framförallt inför barnen!
Jag var tvungen att ta en spruta på morgonen också, risken var för stor med propparna om jag skulle låta bli. Men jag var så himla rädd för att ta sprutan då jag snart skulle opereras med så hög dos blodförtunnande i kroppen..
Strax efter klockan 06.00 så kom mamma hit, barnen sov och jag o Stefan måste åka...
Jag tittade på barnen innan vi åkte och jag var stel i hela kroppen... Jag var inte ledsen nu utan kände mig bara tom..
Vi kom in till Falun strax före 07.00 och de började direkt med undersökning, satt nål och allt som behövdes..
Min barnmorska kom dit och pratade med mig, då kom tårarna igen... Men hon kunde som sagt lugna mig! Men rädslan över att inte komma hem till barnen igen var fortfarande enorm!
Ca 8.30 började dom rulla mig mot operation.....
Här på bilden förbereder dom och jag har inte hunnit somna än..
onsdag 17 april 2013
Det närmar sig
Det börjar närma sig den 9 juli nu...
Precis en vecka innan så sitter vi på en pizzeria och äter lunch när min telefon ringer...
Det var en läkare som hade tittat på mina senaste prover och de såg inte bra ut, det såg ut som att jag skulle behöva ännu högre dos i sprutorna nu... Jag känner hur jag stelnar till i kroppen och tittar på Stefan och han ser på mig att det inte är nåt bra och jag bryter ihop... Fy, jag kunde liksom inte tänka riktigt klart där, skulle jag verkligen behöva ännu mer nu när det bara var 1 vecka kvar!?
Jag fick lov att åka tillbaka till Falun dagen efter och ta nya prover som de skulle titta på, då följde min bror Anders med mig in... Jag var riktigt rädd!
Men det gick bra, nu såg det ut som att jag skulle stå kvar på den dos jag redan hade, vilket redan var en hög dos men jag behövde ju ialla fall inte mer vilket var skönt!
Sedan midsommar var Stefan ledig och det var skönt att vi alla var hemma de sista veckorna!
Jag hade planerat allt inför den 9 juli med min aurorabarnmorska, jag hade stort förtroende för henne och hon skulle vara med på snittet.
Jag fick också vara med och bestämma vilken läkare som skulle utföra det. Det kändes bra även om jag var väldigt rädd!
Först var det tänkt att mamma också skulle finnas på lasarettet någonstans ifall det inte skulle gå bra med mig.
Men jag ville hellre att hon skulle vara kvar hemma med Liam o Lowa och så blev det.
Pontus var i Göteborg och jobbade på en hockeyskola då.
Precis en vecka innan så sitter vi på en pizzeria och äter lunch när min telefon ringer...
Det var en läkare som hade tittat på mina senaste prover och de såg inte bra ut, det såg ut som att jag skulle behöva ännu högre dos i sprutorna nu... Jag känner hur jag stelnar till i kroppen och tittar på Stefan och han ser på mig att det inte är nåt bra och jag bryter ihop... Fy, jag kunde liksom inte tänka riktigt klart där, skulle jag verkligen behöva ännu mer nu när det bara var 1 vecka kvar!?
Jag fick lov att åka tillbaka till Falun dagen efter och ta nya prover som de skulle titta på, då följde min bror Anders med mig in... Jag var riktigt rädd!
Men det gick bra, nu såg det ut som att jag skulle stå kvar på den dos jag redan hade, vilket redan var en hög dos men jag behövde ju ialla fall inte mer vilket var skönt!
Sedan midsommar var Stefan ledig och det var skönt att vi alla var hemma de sista veckorna!
Jag hade planerat allt inför den 9 juli med min aurorabarnmorska, jag hade stort förtroende för henne och hon skulle vara med på snittet.
Jag fick också vara med och bestämma vilken läkare som skulle utföra det. Det kändes bra även om jag var väldigt rädd!
Först var det tänkt att mamma också skulle finnas på lasarettet någonstans ifall det inte skulle gå bra med mig.
Men jag ville hellre att hon skulle vara kvar hemma med Liam o Lowa och så blev det.
Pontus var i Göteborg och jobbade på en hockeyskola då.
tisdag 16 april 2013
Juni
Nu var det skolavslutning, Liam slutade förskoleklass och Pontus slutade 9:an.
Här kommer några bilder från det... :)
Dagen efter skolavslutningen så åkte vi på en liten minisemester till Furuvik...
Jag ville hinna med en liten semester med familjen "innan det var dags"... jag ville göra så mycket som möjligt av det jag orkade, för jag visste ju inte om det skulle bli den sista semestern med familjen...
Jag hade bokat en stuga vid Furuvikscampingen och 2 dagar inne på parken.
Tyvärr var inte stugorna i det skick som vi tycker är fräscht så det fick bli hotell istället...
Det blev mest karuseller för barnen, båda två älskar att åka karusell och nu hade dom längden inne båda två för att åka de flesta karuseller själva så nu kunde vi mest titta på och det var ju skönt för min del, barnen hade roligt och samtidigt kunde jag ta det lugnt och mest titta på... :)
Barnen ville sen gå ut till Äventyrsön och det är en liten bit att gå, Stefan sa att jag skulle stanna kvar vid karusellerna så jag skulle slippa gå, men jag ville ju så gärna följa med dom ut dit, så jag kämpade mig ut dit ändå, trots att jag mådde väldigt dåligt och knappt orkade, men det gick! :)
Här kommer några bilder därifrån..
Maj
Min kropp ville inte riktigt som jag ville, jag kunde inte ens åka o handla själv...
De gånger mamma var hem från Norge och "hälsade på" under vintern/våren så följde hon med mig och handlade.
Självklart kunde Stefan handla men det var en sån grej jag väldigt gärna ville göra även om man annars tycker det är tråkigt att handla mat...
Nu förstår ni kanske i hur dåligt skick min kropp var i..?
Jag höll mig i kundvagnen hela tiden medan mamma la i det som behövdes, om jag släppte taget om vagnen kändes det som att jag höll på att svimma.
I maj var första gången jag kunde åka och handla själv, och det var kämpigt men det gick!
Det var ett halvår efter att jag blev sjuk....
De gånger mamma var hem från Norge och "hälsade på" under vintern/våren så följde hon med mig och handlade.
Självklart kunde Stefan handla men det var en sån grej jag väldigt gärna ville göra även om man annars tycker det är tråkigt att handla mat...
Nu förstår ni kanske i hur dåligt skick min kropp var i..?
Jag höll mig i kundvagnen hela tiden medan mamma la i det som behövdes, om jag släppte taget om vagnen kändes det som att jag höll på att svimma.
I maj var första gången jag kunde åka och handla själv, och det var kämpigt men det gick!
Det var ett halvår efter att jag blev sjuk....
måndag 15 april 2013
Tiden gick...
Nu hade det hunnit bli maj och det hände inte så mycket förutom alla provtagningar som behövde göras inne i Falun och jag var fortfarande slut i kroppen.
Men jag fortsatte att rensa lite av mina kläder och lite annat som jag orkade med (kroppsligt så orkade jag ju inte mycket) men psykiskt så ville jag rensa så mycket jag bara kunde ifall jag inte skulle komma hem mer efter snittet, jag ville göra det så enkelt som möjligt för de som var kvar...
Jag mådde inte bra helt enkelt!
Paniken över att lämna barnen var så enorm att jag vissa stunder inte visste "vart jag skulle göra av mig själv"..
Vi hade nu fått ett datum också, 9 juli skulle det ske... och det kändes som att det skulle bli min dödsdag!
Jag vet ett samtal jag hade med min aurorabarnmorska, jag berättade om hur jag ville ha det under själva snittet och de skulle verkligen försöka göra så gott de kunde för att det skulle bli så...
Jag pratade även med mamma om att ifall jag inte skulle komma hem mer så ville jag att hon skulle ta hand om bebisen så Stefan kunde koncentrera sig på de andra barnen, bebisen hade ju inte knytit några band till mig än och skulle ju inte vara ledsen ifall jag försvann....
Jag tänkte ganska mycket praktiskt, men självklart så skulle väl mamma och Stefan också vara ledsna om så hände, men jag tänkte framförallt på barnen.
Självklart pratade jag också med Stefan om detta...
Jag planerade väldigt mycket kring allt det här och det var väldigt jobbigt!
Vanligtvis har jag tyckt det varit väldigt mysigt att vara gravid, men tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av magen den här gången som ni kanske förstår..
Men faktiskt under vissa stunder så kunde det vara lite mysigt... <3 men mest var det bara jobbigt!
Proverna visade fortfarande att jag inte kunde gå ner i dos i sprutorna, jag fick fortsätta med den höga dosen.
Men jag fortsatte att rensa lite av mina kläder och lite annat som jag orkade med (kroppsligt så orkade jag ju inte mycket) men psykiskt så ville jag rensa så mycket jag bara kunde ifall jag inte skulle komma hem mer efter snittet, jag ville göra det så enkelt som möjligt för de som var kvar...
Jag mådde inte bra helt enkelt!
Paniken över att lämna barnen var så enorm att jag vissa stunder inte visste "vart jag skulle göra av mig själv"..
Vi hade nu fått ett datum också, 9 juli skulle det ske... och det kändes som att det skulle bli min dödsdag!
Jag vet ett samtal jag hade med min aurorabarnmorska, jag berättade om hur jag ville ha det under själva snittet och de skulle verkligen försöka göra så gott de kunde för att det skulle bli så...
Jag pratade även med mamma om att ifall jag inte skulle komma hem mer så ville jag att hon skulle ta hand om bebisen så Stefan kunde koncentrera sig på de andra barnen, bebisen hade ju inte knytit några band till mig än och skulle ju inte vara ledsen ifall jag försvann....
Jag tänkte ganska mycket praktiskt, men självklart så skulle väl mamma och Stefan också vara ledsna om så hände, men jag tänkte framförallt på barnen.
Självklart pratade jag också med Stefan om detta...
Jag planerade väldigt mycket kring allt det här och det var väldigt jobbigt!
Vanligtvis har jag tyckt det varit väldigt mysigt att vara gravid, men tyvärr kunde jag inte riktigt njuta av magen den här gången som ni kanske förstår..
Men faktiskt under vissa stunder så kunde det vara lite mysigt... <3 men mest var det bara jobbigt!
Proverna visade fortfarande att jag inte kunde gå ner i dos i sprutorna, jag fick fortsätta med den höga dosen.
söndag 14 april 2013
Sjukgymnastik
En sak jag glömt att skriva är att jag fick börja hos en sjukgymnast i februari för att få hjälp med att komma igång med kroppen igen, men jag var i så dåligt skick att när jag var dit första gången fick jag bara prata lite med henne och sen åka hem igen...
Jag fortsatte att gå dit några gånger till men jag var så dålig att jag inte fick göra någonting!
Kändes lite tungt att inte ens dom kunde hjälpa mig, det enda de sa var att jag var tvungen att vila, vilket jag höll på att bli galen på, men jag orkade/kunde ju inte göra nåt heller och det var väl just det som gjorde att jag höll på att bli galen.... ;)
Våren kom och jag kunde ju nu börja sitta lite ute, det var skönt och jag kunde ju röra mig lite grann även om det var jobbigt!
När mamma kom hem från Norge var hon här och hjälpte oss med trädgården, Stefan hade sågat ner häcken och allt ris efter den skulle tas reda på och sen började hon lägga sten som dekoration utmed häcken. Hon städade även av altan och putsade våra fönster, guld värt!
Hon hjälpte till med lite av varje.... <3
Ett kort inlägg men det kommer mer.... ;)
Kramar
Jag fortsatte att gå dit några gånger till men jag var så dålig att jag inte fick göra någonting!
Kändes lite tungt att inte ens dom kunde hjälpa mig, det enda de sa var att jag var tvungen att vila, vilket jag höll på att bli galen på, men jag orkade/kunde ju inte göra nåt heller och det var väl just det som gjorde att jag höll på att bli galen.... ;)
Våren kom och jag kunde ju nu börja sitta lite ute, det var skönt och jag kunde ju röra mig lite grann även om det var jobbigt!
När mamma kom hem från Norge var hon här och hjälpte oss med trädgården, Stefan hade sågat ner häcken och allt ris efter den skulle tas reda på och sen började hon lägga sten som dekoration utmed häcken. Hon städade även av altan och putsade våra fönster, guld värt!
Hon hjälpte till med lite av varje.... <3
Ett kort inlägg men det kommer mer.... ;)
Kramar
lördag 13 april 2013
Planering
Ja, jag började ju som sagt planera min egen död....
Jag frågade min bror Anders om han ville komma hit och ta lite kort på mig och barnen (berättade inte för Anders vad jag skulle ha korten till) tror det här var nån gång i maj...
Tog kort ute på mig och alla barnen tillsammans och även enskilda kort på mig o varje barn.
Blev ganska fina kort faktiskt!
Jag framkallade dessa kort sen och ramade in dom och skrev en liten text på baksidan som jag sen sa till Stefan -jag lägger korten i den här lådan och kommer jag inte hem efter snittet så får du ge dom här till barnen.
Jag kan ju tänka mig nu i efterhand att det var väldigt jobbigt för Stefan också, men han visade det inte för mig, och det var nog bra för då hade jag nog mått ännu sämre (om jag nu kunde må sämre än jag gjorde).
Jag blev ganska "sluten" och ville helst inte umgås med någon, bara de närmaste. Men utåt visade jag nog inte särskilt mycket om hur jag mådde, ville egentligen inte prata om det alls!
Provtagningar och samtal med kurator o aurorabarnmorska fortsatte... (Läs här om vad aurorabarnmorska är)
Jag har aldrig varit rädd för att föda barn förut, Pontus min äldsta son är född vanligt men Liam o Lowa är båda födda med kejsarsnitt pga att jag punkterade en lunga när jag var gravid med Liam.
Under båda dessa snitt så har jag fått vara vaken vilket jag också har velat, eftersom jag velat se dom på en gång de kommit ut.. :)
Men nu skulle det bli annorlunda, den här gången måste jag bli sövd, det var för stor risk att vara vaken sa läkarna.
Det tyckte jag inte om, jag var ju väldigt rädd för att jag aldrig skulle vakna mer.... att jag skulle förblöda under snittet med så mycket blodförtunnande i kroppen.
Mina blodvärden visade fortfarande att jag inte kunde "gå ner" nåt i dos med sprutorna och jag tyckte det kändes jobbigt!
Jag var fortfarande väldigt slut i kroppen och hade väldigt svårt att ta mig några längre sträckor till fots.
Barnmorskan anade också att det var en ganska stor bebis jag väntade eftersom jag hade väldigt stor mage, jag fick åka på tillväxtultraljud och det visade sig mycket riktigt att bebisen var mycket strörre än normalt vid den här tiden.
Fortsättning följer... ;)
Kram på er!
Jag frågade min bror Anders om han ville komma hit och ta lite kort på mig och barnen (berättade inte för Anders vad jag skulle ha korten till) tror det här var nån gång i maj...
Tog kort ute på mig och alla barnen tillsammans och även enskilda kort på mig o varje barn.
Blev ganska fina kort faktiskt!
Jag framkallade dessa kort sen och ramade in dom och skrev en liten text på baksidan som jag sen sa till Stefan -jag lägger korten i den här lådan och kommer jag inte hem efter snittet så får du ge dom här till barnen.
Jag kan ju tänka mig nu i efterhand att det var väldigt jobbigt för Stefan också, men han visade det inte för mig, och det var nog bra för då hade jag nog mått ännu sämre (om jag nu kunde må sämre än jag gjorde).
Jag blev ganska "sluten" och ville helst inte umgås med någon, bara de närmaste. Men utåt visade jag nog inte särskilt mycket om hur jag mådde, ville egentligen inte prata om det alls!
Provtagningar och samtal med kurator o aurorabarnmorska fortsatte... (Läs här om vad aurorabarnmorska är)
Jag har aldrig varit rädd för att föda barn förut, Pontus min äldsta son är född vanligt men Liam o Lowa är båda födda med kejsarsnitt pga att jag punkterade en lunga när jag var gravid med Liam.
Under båda dessa snitt så har jag fått vara vaken vilket jag också har velat, eftersom jag velat se dom på en gång de kommit ut.. :)
Men nu skulle det bli annorlunda, den här gången måste jag bli sövd, det var för stor risk att vara vaken sa läkarna.
Det tyckte jag inte om, jag var ju väldigt rädd för att jag aldrig skulle vakna mer.... att jag skulle förblöda under snittet med så mycket blodförtunnande i kroppen.
Mina blodvärden visade fortfarande att jag inte kunde "gå ner" nåt i dos med sprutorna och jag tyckte det kändes jobbigt!
Jag var fortfarande väldigt slut i kroppen och hade väldigt svårt att ta mig några längre sträckor till fots.
Barnmorskan anade också att det var en ganska stor bebis jag väntade eftersom jag hade väldigt stor mage, jag fick åka på tillväxtultraljud och det visade sig mycket riktigt att bebisen var mycket strörre än normalt vid den här tiden.
Fortsättning följer... ;)
Kram på er!
torsdag 11 april 2013
Resa
Vi hade bokat en resa till Gran Canaria innan jag blev sjuk o vi skulle åka den 21 mars..
Nu var det ju väldigt osäkert om vi skulle kunna åka, vi pratade med läkare flera gånger och det såg ut som jag inte skulle få åka, vi hade ju avsbetällningsskydd så det var ju ingen fara så... men som jag skrivit tidigare så hade jag en väldig dödsångest och ville göra så mycket som möjligt med barnen innan....
Jag kunde ju inte göra så mycket fysiskt, jag kunde fortfarande inte gå särkilt långt, hostan höll i sig och andningen var svår, kroppen var ganska "slut" med andra ord! MEN jag ville åka!!
Bara några veckor innan vi skulle åka så fick vi beskedet att jag ändå skulle få åka, med order om dubbla sprutor innan vi skulle flyga, fick också intyg med mig att jag måste ha sprutorna i handbagaget ifall nåt skulle hända.
Yes, tänkte jag... :)
Det började dock inte så bra, det var nåt fel på planet när vi skulle lyfta så vi fick gå av planet igen, usch så tråkigt det kändes, men det blev värre, det slutade med att dom fick flyga upp ett plan från Madrid.
Det skulle ju då ta ett tag och eftersom vi skulle flyga från Dala Airport och har bara 10 minuter hem därifrån så åkte vi hem och skulle tillbaka för incheckningen igen kl. 24.00.
Jag fick ju då lite problem eftersom jag hade tagit mina dubbla sprutor innan vi gick på planet första gången och visste nu inte hur jag skulle göra till natten.
Jag försökte få tag på en läkare men avdelningen i Falun hade ju stängt för dagen. Jag ringde Barbro som är barnmorska och hon sa, ring förlossningen, det är ju alltid öppet.
Fick tag på en barnmorska där som letade reda på en läkare åt mig och fick svaret att jag måste ta 1 till spruta innan flyget.
Vi kom iväg 03.00 på natten och var framme där vid 10.00, barnen var jätte duktiga trots den långa förseningen!
Vi åkte till Bahia Feliz, ett Bamsehotell med All Inclusive, vi skulle bara vara på hotellet o sola o bada.
Vi var inte ifrån hotellområdet på hela veckan, det var skönt eftersom jag inte var särskilt kry och samtidigt fick barnen leka, bada o träffa Bamse och se roliga föreställningar på kvällen. Det kändes skönt o se dom ha så roligt utan att jag behövde anstränga mig särskilt mycket!
Vi hade en underbar vecka! <3
Nu var det ju väldigt osäkert om vi skulle kunna åka, vi pratade med läkare flera gånger och det såg ut som jag inte skulle få åka, vi hade ju avsbetällningsskydd så det var ju ingen fara så... men som jag skrivit tidigare så hade jag en väldig dödsångest och ville göra så mycket som möjligt med barnen innan....
Jag kunde ju inte göra så mycket fysiskt, jag kunde fortfarande inte gå särkilt långt, hostan höll i sig och andningen var svår, kroppen var ganska "slut" med andra ord! MEN jag ville åka!!
Bara några veckor innan vi skulle åka så fick vi beskedet att jag ändå skulle få åka, med order om dubbla sprutor innan vi skulle flyga, fick också intyg med mig att jag måste ha sprutorna i handbagaget ifall nåt skulle hända.
Yes, tänkte jag... :)
Det började dock inte så bra, det var nåt fel på planet när vi skulle lyfta så vi fick gå av planet igen, usch så tråkigt det kändes, men det blev värre, det slutade med att dom fick flyga upp ett plan från Madrid.
Det skulle ju då ta ett tag och eftersom vi skulle flyga från Dala Airport och har bara 10 minuter hem därifrån så åkte vi hem och skulle tillbaka för incheckningen igen kl. 24.00.
Jag fick ju då lite problem eftersom jag hade tagit mina dubbla sprutor innan vi gick på planet första gången och visste nu inte hur jag skulle göra till natten.
Jag försökte få tag på en läkare men avdelningen i Falun hade ju stängt för dagen. Jag ringde Barbro som är barnmorska och hon sa, ring förlossningen, det är ju alltid öppet.
Fick tag på en barnmorska där som letade reda på en läkare åt mig och fick svaret att jag måste ta 1 till spruta innan flyget.
Vi kom iväg 03.00 på natten och var framme där vid 10.00, barnen var jätte duktiga trots den långa förseningen!
Vi åkte till Bahia Feliz, ett Bamsehotell med All Inclusive, vi skulle bara vara på hotellet o sola o bada.
Vi var inte ifrån hotellområdet på hela veckan, det var skönt eftersom jag inte var särskilt kry och samtidigt fick barnen leka, bada o träffa Bamse och se roliga föreställningar på kvällen. Det kändes skönt o se dom ha så roligt utan att jag behövde anstränga mig särskilt mycket!
Vi hade en underbar vecka! <3
onsdag 10 april 2013
Paniken
Undersökningar och provtagningar fortsatte men nu slapp jag åka till Falun varje vecka, nu blev det varannan vecka istället.
Blodpropparna ville inte riktigt lösa upp sig men jag fick så pass hög dos blodförtunnande i sprutorna som jag tog morgon o kväll att blodet ändå kunde passera förbi propparna.
Kroppsligt så var jag fortfarande väldigt slut och hade väldigt svårt att ta mig uppför trappen hemma, men kräktes inte varje gång nu i alla fall.
Ibörjan på mars skulle jag försöka köra lite bil för första gången och det gick bra!
Jag började även kunna ta mig sakta bort till dagis och hämta Lowa på eftermiddagarna (det ligger bara ett par hundra meter från vårt hus).
Paniken började ju som jag skrev i förra inlägget komma allt mer, psykiskt började jag må väldigt dåligt.
Nu när jag fysiskt äntligen började komma lite "på fötter" igen så tog det psykiska över mig.
Jag mådde väldigt dåligt över att lämna barnen, jag tänkte hela tiden att i sommar blir dom utan mamma....
PANIK!!!!
Jag grät mig till söms säkert 4 kvällar av 7 varje vecka, men Stefan höll om mig och "stod ut" så i hela 5 månader utan ett enda gnäll, han bara tröstade mig. Världens bästa man <3
Nu var det början på mars och jag tror nog att hittils var det bara Barbro (min moster) och Stefan som visste om dessa känslor.
Jag berättade ju även lite senare för min mamma, men jag ville egentligen inte att hon skulle känna till mina känslor om detta eftersom jag visste att även hon skulle bli ledsen då.... Jag tyckte att det var nog med det som redan hade hänt!
Då ville jag inte alls prata om det med andra än dom, lite senare kunde jag kanske nämna det lite löst om det till någon men det var nog ingen förutom dessa 3 personer som visste om det fullt ut, Stefan, Barbro o Mamma.
Barbro blev ett otroligt stöd för mig, (mer än hon kan ana tror jag) hon ringde nästan varje dag!
Blodpropparna ville inte riktigt lösa upp sig men jag fick så pass hög dos blodförtunnande i sprutorna som jag tog morgon o kväll att blodet ändå kunde passera förbi propparna.
Kroppsligt så var jag fortfarande väldigt slut och hade väldigt svårt att ta mig uppför trappen hemma, men kräktes inte varje gång nu i alla fall.
Ibörjan på mars skulle jag försöka köra lite bil för första gången och det gick bra!
Jag började även kunna ta mig sakta bort till dagis och hämta Lowa på eftermiddagarna (det ligger bara ett par hundra meter från vårt hus).
Paniken började ju som jag skrev i förra inlägget komma allt mer, psykiskt började jag må väldigt dåligt.
Nu när jag fysiskt äntligen började komma lite "på fötter" igen så tog det psykiska över mig.
Jag mådde väldigt dåligt över att lämna barnen, jag tänkte hela tiden att i sommar blir dom utan mamma....
PANIK!!!!
Jag grät mig till söms säkert 4 kvällar av 7 varje vecka, men Stefan höll om mig och "stod ut" så i hela 5 månader utan ett enda gnäll, han bara tröstade mig. Världens bästa man <3
Nu var det början på mars och jag tror nog att hittils var det bara Barbro (min moster) och Stefan som visste om dessa känslor.
Jag berättade ju även lite senare för min mamma, men jag ville egentligen inte att hon skulle känna till mina känslor om detta eftersom jag visste att även hon skulle bli ledsen då.... Jag tyckte att det var nog med det som redan hade hänt!
Då ville jag inte alls prata om det med andra än dom, lite senare kunde jag kanske nämna det lite löst om det till någon men det var nog ingen förutom dessa 3 personer som visste om det fullt ut, Stefan, Barbro o Mamma.
Barbro blev ett otroligt stöd för mig, (mer än hon kan ana tror jag) hon ringde nästan varje dag!
tisdag 9 april 2013
Tidning
Kommer ihåg att jag i januari eller februari (nästan på en gång efter jag har blivit utskriven) läser i tidningen om en tjej som blivit hemskickad från akuten i Falun för samma "problem" som jag blev hemskickad för, hon hade dock inte samma "tur" som jag, hon överlevde inte... Väldigt tragiskt!
Den tjejen var också gravid och det visade sig att hon också hade proppar i lungorna.
Känner mig väldigt tacksam för den väldigt bra vården jag fått efter dessa gånger som jag blev hemskickad, det var ju faktiskt bara tur att jag överlevde. Men vården efter har varit väldigt bra och underbar personal har tagit hand om mig.
De gånger som läkarna missat vad som egentligen var fel är anmält till socialstyrelsen men jag väntar fortfarande på besked därifrån, de är inte snabba... ;)
Läkarna har skirivt flera gånger att de inte tycker att dom har gjort något fel.... väldigt konstigt!
Jag hade ju tex inte några brutna revben när de skickade hem mig med smärtstillande och diagnosen brutna revben.
Det har nu blivit slutet på februari och jag har ju träffat kurator ett par gånger, men dessa gånger har jag haft ganska svårt att prata, jag bara hostar när jag försöker prata och det blir ju värre när jag försökt ta mig från bilen till avdelningen..
Men jag känner att jag faktiskt inte mår så dåligt psykist över det som hänt, men däremot börjar jag må vädigt dåligt när jag tänker på det kommande kejsarsnittet, börjar bli väldigt rädd pga den höga dos blodförtunnande jag får. Läkarna säger att de kommer ha hög beredskap och att allt kommer gå bra. MEN det "hör" jag inte riktigt....
Jag börjar sakta planera min egen död....
Den tjejen var också gravid och det visade sig att hon också hade proppar i lungorna.
Känner mig väldigt tacksam för den väldigt bra vården jag fått efter dessa gånger som jag blev hemskickad, det var ju faktiskt bara tur att jag överlevde. Men vården efter har varit väldigt bra och underbar personal har tagit hand om mig.
De gånger som läkarna missat vad som egentligen var fel är anmält till socialstyrelsen men jag väntar fortfarande på besked därifrån, de är inte snabba... ;)
Läkarna har skirivt flera gånger att de inte tycker att dom har gjort något fel.... väldigt konstigt!
Jag hade ju tex inte några brutna revben när de skickade hem mig med smärtstillande och diagnosen brutna revben.
Det har nu blivit slutet på februari och jag har ju träffat kurator ett par gånger, men dessa gånger har jag haft ganska svårt att prata, jag bara hostar när jag försöker prata och det blir ju värre när jag försökt ta mig från bilen till avdelningen..
Men jag känner att jag faktiskt inte mår så dåligt psykist över det som hänt, men däremot börjar jag må vädigt dåligt när jag tänker på det kommande kejsarsnittet, börjar bli väldigt rädd pga den höga dos blodförtunnande jag får. Läkarna säger att de kommer ha hög beredskap och att allt kommer gå bra. MEN det "hör" jag inte riktigt....
Jag börjar sakta planera min egen död....
söndag 7 april 2013
Tiden rullade sakta på...
Hela januari gick utan att jag blev särskilt mycket bättre... Hostan höll sig kvar och blev bara värre när jag försökte prata...
Provtagningarna gjordes varje vecka i Falun och de såg ut som att jag måste fortsätta med samma höga dos i sprutorna.
Jag började även må illa av graviditeten och det gjorde ju inte det hela lättare, men jag kämpade!
Den 15 februari (Stefans födelsedag) skulle vi in på det "riktiga" ultraljudet, jag var då i vecka 18, allt såg bra ut med den lille.. :)
Lite underligt, vi fick veta att jag var gravid på farsdag och nu blev ultraljudet på Stefan födelsedag.. :)
Jag hade hela tiden känt på mig att det var en flicka men nu började jag tveka, kanske var det ändå en pojke...?
Det kändes skönt att allt var bra inne i magen i alla fall!
Om det var någon fin dag med sol så kunde jag nu med hjälp ta mig ut på gården och sitta i en stol och se när barnen lekte.
För min del hände inte så mycket helt enkelt, jag var fortfarande dålig och fick skjuts varje vecka in till Falun för provtagningar och undersökningar.
Träffade också kurator några gånger...
Jag kommer berätta mer om dessa träffar vid ett annat tillfälle...
Kram på er <3
Provtagningarna gjordes varje vecka i Falun och de såg ut som att jag måste fortsätta med samma höga dos i sprutorna.
Jag började även må illa av graviditeten och det gjorde ju inte det hela lättare, men jag kämpade!
Den 15 februari (Stefans födelsedag) skulle vi in på det "riktiga" ultraljudet, jag var då i vecka 18, allt såg bra ut med den lille.. :)
Lite underligt, vi fick veta att jag var gravid på farsdag och nu blev ultraljudet på Stefan födelsedag.. :)
Jag hade hela tiden känt på mig att det var en flicka men nu började jag tveka, kanske var det ändå en pojke...?
Det kändes skönt att allt var bra inne i magen i alla fall!
Om det var någon fin dag med sol så kunde jag nu med hjälp ta mig ut på gården och sitta i en stol och se när barnen lekte.
För min del hände inte så mycket helt enkelt, jag var fortfarande dålig och fick skjuts varje vecka in till Falun för provtagningar och undersökningar.
Träffade också kurator några gånger...
Jag kommer berätta mer om dessa träffar vid ett annat tillfälle...
Kram på er <3
Hjärta
Måste ju visa hjärtat som Liam gjorde åt mig när jag låg på lasarettet, älskade Liam!
Det hängde vid sängen hela tiden där och nu hänger det vid sängen här hemma istället.. <3
Det hängde vid sängen hela tiden där och nu hänger det vid sängen här hemma istället.. <3
lördag 6 april 2013
Hemma
Det var skönt att vara hemma men ändå väldigt jobbigt när man vill så mycket mer än man klarar av....
Stefan fick hålla i mig när jag skulle försöka gå nånstans, men jag försökte hålla mig i väggen där det gick så han skulle slippa (även om han gärna hjälpte mig).
Skulle jag ha ut någonting ifrån kylskåpet om så bara en mjölkliter var Stefan tvungen att ta ut den åt mig, jag kunde verkligen inte lyfta nånting....
Barnen har sina rum på övervåningen och jag ville ju väldigt gärna följa med dom upp på kvällen och säga godnatt, Stefan hjälpte mig uppför trappen, men jag blev så slut av det att jag kräktes nästan varje kväll när jag kom uppför trappen.
Jag blev utskriven en onsdag och på måndagen skulle jag in på koll och provtagningar igen, Stefan stannade kvar hemma med barnen då och min morbror Per kom och skjutsade in mig till Falun och hjälpte mig även in till avdelningen.
Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hjälp med allt, är ju van att klara det mesta själv och nu behövde jag hjälp med precis allt.
Stefan jobbade skift och när han skulle jobba igen så kom hans föräldrar och "tog hand" om mig o barnen.
På torsdagen, ca 2 veckor efter jag kommit hem tror jag det var... så skulle både jag och Stefan in till Falu lasarett och träffa psykolog och läkare, de tänkte att det var bra även för Stefan att vara med en gång så att han fick höra från andra än mig att jag verkligen var så dålig som jag var... Tror nog annars att det kan vara lätt att tro att man överdriver lite... Men det gjorde jag verkligen aldrig (varför skulle jag?), ville ju inget annat än att bli frisk, kunna leka o vara med barnen som vanligt, jobba och vara glad över graviditeten.
Har nog aldrig längtat tillbaka till jobbet så mycket som jag gjorde under tiden jag var sjuk.
Barnen har verkligen varit förstående under tiden jag varit sjuk, inte alls tjatat om saker de annars kan göra... ;) De har på något sätt varit väldigt lugna och velat "ta hand" om mig.
Stefan har ju också varit helt otrolig, tagit hand om både mig och barnen och verkligen sett till att leka o göra saker med barnen så inte dom bara ska bli sittande hemma, samtidigt har han också jobbat. Det är väl självklart tänker ni, att han ska göra det och det är det väl, men han har gjort mer än ni kan ana... <3
Nästa skift som Stefan skulle jobba kom min mamma hem från Norge (hon jobbade där då) och var här med mig och barnen, det kändes skönt.
Stefan fick hålla i mig när jag skulle försöka gå nånstans, men jag försökte hålla mig i väggen där det gick så han skulle slippa (även om han gärna hjälpte mig).
Skulle jag ha ut någonting ifrån kylskåpet om så bara en mjölkliter var Stefan tvungen att ta ut den åt mig, jag kunde verkligen inte lyfta nånting....
Barnen har sina rum på övervåningen och jag ville ju väldigt gärna följa med dom upp på kvällen och säga godnatt, Stefan hjälpte mig uppför trappen, men jag blev så slut av det att jag kräktes nästan varje kväll när jag kom uppför trappen.
Jag blev utskriven en onsdag och på måndagen skulle jag in på koll och provtagningar igen, Stefan stannade kvar hemma med barnen då och min morbror Per kom och skjutsade in mig till Falun och hjälpte mig även in till avdelningen.
Jag tyckte det var så jobbigt att behöva hjälp med allt, är ju van att klara det mesta själv och nu behövde jag hjälp med precis allt.
Stefan jobbade skift och när han skulle jobba igen så kom hans föräldrar och "tog hand" om mig o barnen.
På torsdagen, ca 2 veckor efter jag kommit hem tror jag det var... så skulle både jag och Stefan in till Falu lasarett och träffa psykolog och läkare, de tänkte att det var bra även för Stefan att vara med en gång så att han fick höra från andra än mig att jag verkligen var så dålig som jag var... Tror nog annars att det kan vara lätt att tro att man överdriver lite... Men det gjorde jag verkligen aldrig (varför skulle jag?), ville ju inget annat än att bli frisk, kunna leka o vara med barnen som vanligt, jobba och vara glad över graviditeten.
Har nog aldrig längtat tillbaka till jobbet så mycket som jag gjorde under tiden jag var sjuk.
Barnen har verkligen varit förstående under tiden jag varit sjuk, inte alls tjatat om saker de annars kan göra... ;) De har på något sätt varit väldigt lugna och velat "ta hand" om mig.
Stefan har ju också varit helt otrolig, tagit hand om både mig och barnen och verkligen sett till att leka o göra saker med barnen så inte dom bara ska bli sittande hemma, samtidigt har han också jobbat. Det är väl självklart tänker ni, att han ska göra det och det är det väl, men han har gjort mer än ni kan ana... <3
Nästa skift som Stefan skulle jobba kom min mamma hem från Norge (hon jobbade där då) och var här med mig och barnen, det kändes skönt.
torsdag 4 april 2013
Utskrivningssamtalet
Stefan var med mig på utskrivningssamtalet och jag var verkligen inte pigg men hade ju lärt mig ta sprutorna och det fanns inte mycket mer läkarna kunde göra nu så jag skulle få åka hem... Skönt tyckte jag! Men jag skulle behöva åka tillbaka 1 gång i veckan och ta prover..
De berättade att jag helst inte skulle vara själv hemma de första veckorna och eftersom jag knappt kunde gå själv så skulle jag ju inte klara att göra så mycket själv där hemma, och blev även tillsagd att känner du att nåt inte stämmer så är det ambulans som gäller tillbaka hit.
Jag hade väldigt hög puls, mycket högre än vanligt... Jag hade fortfarande svårt att andas men klarade mig utan syrgas nu.
Det kändes skönt att Stefan var med på samtalet då han hade frågor som inte jag hade tänkt på...
Det blev en del prat om graviditeten också, läkaren berättade att de kommer ha stor beredskap vid kejsarsnittet.
För er som inte vet så punkterade jag en lunga när jag var gravid med Liam och blev tvungen att snittas då. Risken för att punktera lungan vid en vanlig förlossning var för stor så även med Lowa blev jag tvungen att snittas även om den graviditeten gick väldigt bra.
Så därför måste det bli kejsarsnitt även denna gång, MEN den här gången ser det lite annorlunda ut... jag får väldigt hög dos blodförtunnande i sprutorna men läkaren säger att de kommer att ha stor koll på mig...
Jag börjar bli rädd, jag tänker att jag har ju frågat flera gånger om de råder till abort, men de har svarat nej!
Jag är nu i vecka 11 och skulle fortfarande kunna göra det, men jag vill ju inte det heller...
Läkaren säger att dom kommer ha koll och en stor beredskap. Vi pratar lite vidare om det...
Vi pratar vidare om hur jag mår och läkaren förklarar att min högra lunga har blivit väldigt skadad av propparna, därför har jag fortfarande en väldig hosta och andningen är svår.
Hon förklarar lite om vart propparna satt och hur allvarligt det kan vara att få blodproppar i just lungorna.
Det blev ett känslomässigt samtal som var jobbigt, men ändå bra.
Jag blev sjukskriven till mitten på mars, nu var det januari....
Jag vet att jag tänkte... Herregud, vad länge... så länge kan jag väl ändå inte vara dålig..
Jag frågade läkaren, -jag kommer väl kunna gå tillbaka till jobbet tidigare än så?
Nja, jag tror faktiskt inte det... sa hon.
Jag fick lite panik, jag trodde nog att jag skulle vara pigg o kry veckan därpå...
Innan vi ska gå så avslutar läkaren med att dom kommer att boka in mig hos en psykolog...
Hm, okej... varför då undrar jag?
Hon svarar att -Även om du inte tror det nu så kommer nog det här att "komma ikapp" dig senare, du har faktiskt varit otroligt nära döden!
Jag kan inte riktigt förstå att det var så "nära".... Men jag säger okej...
De berättade att jag helst inte skulle vara själv hemma de första veckorna och eftersom jag knappt kunde gå själv så skulle jag ju inte klara att göra så mycket själv där hemma, och blev även tillsagd att känner du att nåt inte stämmer så är det ambulans som gäller tillbaka hit.
Jag hade väldigt hög puls, mycket högre än vanligt... Jag hade fortfarande svårt att andas men klarade mig utan syrgas nu.
Det kändes skönt att Stefan var med på samtalet då han hade frågor som inte jag hade tänkt på...
Det blev en del prat om graviditeten också, läkaren berättade att de kommer ha stor beredskap vid kejsarsnittet.
För er som inte vet så punkterade jag en lunga när jag var gravid med Liam och blev tvungen att snittas då. Risken för att punktera lungan vid en vanlig förlossning var för stor så även med Lowa blev jag tvungen att snittas även om den graviditeten gick väldigt bra.
Så därför måste det bli kejsarsnitt även denna gång, MEN den här gången ser det lite annorlunda ut... jag får väldigt hög dos blodförtunnande i sprutorna men läkaren säger att de kommer att ha stor koll på mig...
Jag börjar bli rädd, jag tänker att jag har ju frågat flera gånger om de råder till abort, men de har svarat nej!
Jag är nu i vecka 11 och skulle fortfarande kunna göra det, men jag vill ju inte det heller...
Läkaren säger att dom kommer ha koll och en stor beredskap. Vi pratar lite vidare om det...
Vi pratar vidare om hur jag mår och läkaren förklarar att min högra lunga har blivit väldigt skadad av propparna, därför har jag fortfarande en väldig hosta och andningen är svår.
Hon förklarar lite om vart propparna satt och hur allvarligt det kan vara att få blodproppar i just lungorna.
Det blev ett känslomässigt samtal som var jobbigt, men ändå bra.
Jag blev sjukskriven till mitten på mars, nu var det januari....
Jag vet att jag tänkte... Herregud, vad länge... så länge kan jag väl ändå inte vara dålig..
Jag frågade läkaren, -jag kommer väl kunna gå tillbaka till jobbet tidigare än så?
Nja, jag tror faktiskt inte det... sa hon.
Jag fick lite panik, jag trodde nog att jag skulle vara pigg o kry veckan därpå...
Innan vi ska gå så avslutar läkaren med att dom kommer att boka in mig hos en psykolog...
Hm, okej... varför då undrar jag?
Hon svarar att -Även om du inte tror det nu så kommer nog det här att "komma ikapp" dig senare, du har faktiskt varit otroligt nära döden!
Jag kan inte riktigt förstå att det var så "nära".... Men jag säger okej...
onsdag 3 april 2013
Undersökningar
Kommande vecka känns just nu som ett enda mörker när jag tänker tillbaka.
Stefan och barnen kom ju in nästan varje dag, kommer ihåg en gång när jag skulle försöka följa med dom ut i lunchrummet på avdelningen där det fanns några spel som Liam o Lowa ville spela. Dom rullade ut mig i rullstol men tyvärr hann jag bara dit sen höll jag på att svimma, sjuksköterskan kom och rullade in mig på rummet igen, jag blev så himla ledsen för jag kämpade verkligen för att kunna "göra nåt" med barnen och det gick inte... :(
Det togs prover på mig säkert minst 15 gånger per dag och mycket morfin fick jag mot smärtan.
Det gjordes ultraljud på mitt hjärta flera gånger, kommer inte riktigt ihåg vad men det var nåt kring hjärtat som låg "på gränsen", hjärtat fick nämligen jobba lite extra pga propparna.
Jag kunde/fick bara ligga i sängen, fick inte ens gå till toaletten själv ifall nåt skulle hända, eller egentligen kunde jag väl inte det heller.
Jag vet att jag väldigt gärna ville duscha så de rullade ut mig och jag fick hjälp med det... alltså, man var verkligen hjälplös...
Mycket röntgentagningar blev det också och då skjutsade dom mig i sängen eller i rullstol dit.
Jag var ju som sagt gravid då också med mitt fjärde barn, man glömmer nästan av det i allt detta...
Eftersom jag var i ganska tidig graviditet så frågade jag läkarna flera gånger om de skulle råda till att göra en abort för min egen skull. Men de svarade att -Det här har redan hänt och det kommer inte göra dig någon skillnad om du avbryter graviditeten. Så vi bestämde oss för att behålla bebisen (vilket jag är väldigt glad för idag).
Det gjordes såklart ett par till ultraljud på bebisen också så vi fick veta att allt var bra därinne, och hon hade det alldeles utmärkt. Ja, då visste vi ju inte att det var en hon... Men hon mådde som sagt bra och det kändes alla fall skönt.
Kommer också ihåg att (tror det var på juldagen) som jag berättade för Pontus min äldsta son som då var 15 år att jag var gravid... jag var lite nervös för att berätta det för honom då jag inte visste vad han skulle tycka om ännu ett syskon, men det glittrade till i hans ögon och jag såg på en gång att han tyckte det skulle bli kul, även om jag såg att han var väldigt orolig för mig.
Det var jobbigt att se barnen vara oroliga över mig när det egentligen jag som ska vara orolig över dom...
Dagen innan nyårsafton kunde dom koppla bort droppet men jag var tvungen att ta en hög dos medicin i form av sprutor, dessa var jag tvungen att lära mig ta själv om jag skulle få komma hem på "permission" över nyår.
Det gick bra, jag kunde ta sprutorna själv...
Det var skönt att få komma hem, men oj vad jag mådde dåligt... och kunde fortfarande inte gå så många steg innan jag var tvungen att sitta eller ligga.
Jag låg i sängen hela nyårshelgen med hög puls och mådde väldigt dåligt, så egentligen.. vad skulle jag hem o göra!?
Stefans mamma o pappa kom och lagade nyårsmat åt oss... Stefan försökte ägna all tid till Liam o Lowa så de var ute och lekte.
Blev inlagd igen på måndag efter nyårsafton (nyårsafton var på lördagen).
Det kändes tungt att jag måste stanna där igen när Stefan åkte hem, men det behövdes ju..
Det fortsatte med en massa undersökningar och ultraljud på hjärtat och lungorna.
Blev kvar där i 3 dagar då, sen kunde jag bli utskriven men måste åka in till Falu lasarett 1 gång per vecka för provtagningar.
Utskrivningssamtalet blev ganska jobbigt och det skriver jag om i nästa inlägg...
Förresten, roligt att det verkar vara så många som läser bloggen... Det trodde jag faktiskt inte!
Kram på er! <3
Besök...
Morgonen därpå var jobbig, det kom in 3 läkare till mig och förklarade situationen, jag hade en stor lungemboli.
De förklarade lite om det och berättade att jag inte skulle få komma hem över jul, just då var det det värsta för mig, att jag inte skulle få komma hem till familjen på jul.
Jag frågade flera gånger om de inte kunde koppla bort mig från dropp och syrgas under en liten stund på julafton bara så jag kunde åka hem ett par timmar. Men svaret blev -Då är det nog inte säkert att du kommer tillbaka över huvudtaget.
Då började jag förstå allvaret, men hade/har väldigt svårt att "ta in det".... Nu var det torsdag och julafton var på lördagen...
Jag tror det var på torsdagen som Stefan kom in och hälsade på med barnen, för då hade jag inte träffat dom på några dagar... och ni som känner mig vet att jag inte brukar vara utan dom ens en enda dag. Så jag ville träffa dom även om jag var väldigt dålig.
I efterhand så kanske det inte var en så bra idé, det gick jätte bra när de var där, men när de var på väg hem hade Liam blivit så ledsen att han var otröstlig i flera timmar... :( (det var tur jag inte visste det då).
Det såg nog otäckt ut när jag hans mamma låg med en "massa" slängar kopplade till kroppen. Men de kommande gångerna dom hälsade på gick det bra, barnen förstod att jag var sjuk men att jag skulle komma hem igen.
Varje gång Stefan och barnen skulle komma så såg jag verkligen fram emot det, men det var faktiskt lite jobbigt också för jag ville ju mycket mer än jag kunde när barnen kom...
Jag hade fortfarande väldigt svårt att prata och besök uppskattade jag verkligen men jag var så slut, trött och smärtan var hemsk och det kändes tråkigt att jag inte kunde prata så mycket när det kom besök och ändå ville jag helst att nån bara skulle sitta där bredvid mig hela tiden.
Julafton.... då kom Stefan och barnen in till mig på fm med lite paket <3 Vi fick ha en liten "julafton" i en sjukhussäng.
Sen åkte dom hem och hade en så vanlig julafton det gick för barnens skull. Alla var som vanligt hemma hos oss, Mamma, Kjell, min bror Anders, min syster Jenny och Stefans föräldrar.
Mamma, Kjell, Anders o Jenny kom in till mig och hälsade på fram emot kvällen. Mamma hade tagit med sig lite av julmaten till mig... :)
En väldigt konstig julafton, det kom några tårar kan jag säga...
De förklarade lite om det och berättade att jag inte skulle få komma hem över jul, just då var det det värsta för mig, att jag inte skulle få komma hem till familjen på jul.
Jag frågade flera gånger om de inte kunde koppla bort mig från dropp och syrgas under en liten stund på julafton bara så jag kunde åka hem ett par timmar. Men svaret blev -Då är det nog inte säkert att du kommer tillbaka över huvudtaget.
Då började jag förstå allvaret, men hade/har väldigt svårt att "ta in det".... Nu var det torsdag och julafton var på lördagen...
Jag tror det var på torsdagen som Stefan kom in och hälsade på med barnen, för då hade jag inte träffat dom på några dagar... och ni som känner mig vet att jag inte brukar vara utan dom ens en enda dag. Så jag ville träffa dom även om jag var väldigt dålig.
I efterhand så kanske det inte var en så bra idé, det gick jätte bra när de var där, men när de var på väg hem hade Liam blivit så ledsen att han var otröstlig i flera timmar... :( (det var tur jag inte visste det då).
Det såg nog otäckt ut när jag hans mamma låg med en "massa" slängar kopplade till kroppen. Men de kommande gångerna dom hälsade på gick det bra, barnen förstod att jag var sjuk men att jag skulle komma hem igen.
Varje gång Stefan och barnen skulle komma så såg jag verkligen fram emot det, men det var faktiskt lite jobbigt också för jag ville ju mycket mer än jag kunde när barnen kom...
Jag hade fortfarande väldigt svårt att prata och besök uppskattade jag verkligen men jag var så slut, trött och smärtan var hemsk och det kändes tråkigt att jag inte kunde prata så mycket när det kom besök och ändå ville jag helst att nån bara skulle sitta där bredvid mig hela tiden.
Julafton.... då kom Stefan och barnen in till mig på fm med lite paket <3 Vi fick ha en liten "julafton" i en sjukhussäng.
Sen åkte dom hem och hade en så vanlig julafton det gick för barnens skull. Alla var som vanligt hemma hos oss, Mamma, Kjell, min bror Anders, min syster Jenny och Stefans föräldrar.
Mamma, Kjell, Anders o Jenny kom in till mig och hälsade på fram emot kvällen. Mamma hade tagit med sig lite av julmaten till mig... :)
En väldigt konstig julafton, det kom några tårar kan jag säga...
tisdag 2 april 2013
Lasarettet
När jag kom in till lasarettet den 20/12 så var jag ju väldigt dålig men dom började ändå "bara" misstänka lunginflammation och jag blev skickad till avdelning Infektion. Där gjordes det en undersökning och det togs blodprover. De sa att de lite smått hade misstanke om blodproppar... Men ingen vidare undersökning om det, jag skickades däremot åter igen hem, men med beskedet att jag skulle vara tillbaka för vidare undersökning dagen därpå.
Jag kunde då inte stå själv, de fick skjutsa mig i rullstol, kunde inte luta ryggen och som sagt fruktansvärd smärta och pga smärtan kunde jag nästan inte prata...
Även fast jag kände att det var nåt som inte stämde så lyssnade jag bara på läkaren och åkte hem.
Jag var i så dåligt skick att jag åkte med mamma hem till dom så inte de små barnen skulle behöva se mig (Stefan var hemma med dom).
Kjell (min styvfar) fick komma ut till bilen och i stort sett bära in mig. Jag svimmade av korta stunder om jag försökte göra något själv.
De la mig i mammas säng och jag "proppade" i mig mina smärtstillande tabletter.
Mamma fick mata mig för att jag skulle få i mig nån mat. Kommer ihåg att min "moster" Barbro står vid sängkanten och jag kan inte inte titta på henne men försöker i alla fall prata lite... Jag har då så ont att jag inte kan öppna ögonen... Konstigt, men så var det... Tårarna rann nedför kinderna...
Hör att Barbro säger till mamma att jag måste ju tillbaka till Falun, men mamma säger ju att vi nyss kommit därifrån och ska tillbaka imorgon.. och jag ville/orkade inte åka tillbaka då igen.
Morgonen därpå är jag ju "tvungen" att åka tillbaka...
Det blir en massa provtagningar och en massa olika röntgenbilder tagna, på em så får jag beskedet...
-Du har många blodproppar i lungorna....
Jag förstår inte då hur allvarligt det var, trodde nog mest att jag ska få nån medicin och få åka hem igen.
Men det blir ganska snabbt ner på akuten igen och där får jag ju beskedet att jag kommer bli inlagd. Jag blir ledsen eftersom jag vill hem till mina barn.
Där gör de även ett ultraljud så att dom och vi får se att det är en levande graviditet, och det var det... ett litet pyre på 3 cm och jag var då i vecka 9.
Eftersom jag var gravid blir jag flyttad till kvinnokliniken och där har de kontakten med lungläkare.
Där får jag direkt dropp med mycket blodförtunnande och även syrgas i näsan, jag är som jag skrivit tidigare i väldigt dåligt skick.
Får höra av en läkare att det är "ett under" att jag överlevde natten hemma. Hade jag inte fått hjälp där och då hade jag inte funnits nu....
Fortsättning följer... ;)
Jag kunde då inte stå själv, de fick skjutsa mig i rullstol, kunde inte luta ryggen och som sagt fruktansvärd smärta och pga smärtan kunde jag nästan inte prata...
Även fast jag kände att det var nåt som inte stämde så lyssnade jag bara på läkaren och åkte hem.
Jag var i så dåligt skick att jag åkte med mamma hem till dom så inte de små barnen skulle behöva se mig (Stefan var hemma med dom).
Kjell (min styvfar) fick komma ut till bilen och i stort sett bära in mig. Jag svimmade av korta stunder om jag försökte göra något själv.
De la mig i mammas säng och jag "proppade" i mig mina smärtstillande tabletter.
Mamma fick mata mig för att jag skulle få i mig nån mat. Kommer ihåg att min "moster" Barbro står vid sängkanten och jag kan inte inte titta på henne men försöker i alla fall prata lite... Jag har då så ont att jag inte kan öppna ögonen... Konstigt, men så var det... Tårarna rann nedför kinderna...
Hör att Barbro säger till mamma att jag måste ju tillbaka till Falun, men mamma säger ju att vi nyss kommit därifrån och ska tillbaka imorgon.. och jag ville/orkade inte åka tillbaka då igen.
Morgonen därpå är jag ju "tvungen" att åka tillbaka...
Det blir en massa provtagningar och en massa olika röntgenbilder tagna, på em så får jag beskedet...
-Du har många blodproppar i lungorna....
Jag förstår inte då hur allvarligt det var, trodde nog mest att jag ska få nån medicin och få åka hem igen.
Men det blir ganska snabbt ner på akuten igen och där får jag ju beskedet att jag kommer bli inlagd. Jag blir ledsen eftersom jag vill hem till mina barn.
Där gör de även ett ultraljud så att dom och vi får se att det är en levande graviditet, och det var det... ett litet pyre på 3 cm och jag var då i vecka 9.
Eftersom jag var gravid blir jag flyttad till kvinnokliniken och där har de kontakten med lungläkare.
Där får jag direkt dropp med mycket blodförtunnande och även syrgas i näsan, jag är som jag skrivit tidigare i väldigt dåligt skick.
Får höra av en läkare att det är "ett under" att jag överlevde natten hemma. Hade jag inte fått hjälp där och då hade jag inte funnits nu....
Fortsättning följer... ;)
måndag 1 april 2013
Det hela började....
Det hela började den 13/11 2011, det var farsdag..
Jag hade börjat misstänka att jag var gravid med mitt 4:e barn (det 3:e tillsammans med min man Stefan), jag gjorde ett graviditetstest på morgon som visade positivt. Jag blev överraskad även fast jag hade mina aningar...
Stefan var på jobbet och han visste inget om mina aningar eller att jag tänkte göra ett test, jag skickade ett sms till honom där det stod... "Grattis på farsdag! Kramar från Liam, Lowa och pyret i magen <3
Jag kan ju säga att han blev VÄLDIGT glad eftersom han hela tiden velat ha ett tredje barn (det har hela tiden varit jag som sagt nej till ett tredje) Men nu blev det så, och jag var/är ju såklart också glad över det!
Jag jobbade 1 vecka efter att jag fick veta att jag var gravid, sen gick jag hem med feber och förkylning, jag fick hög feber, hosta och allmänt dålig. Men med 2 ganska små barn försöker man ju hålla sig uppe och så pigg det bara går...
Veckorna gick och jag blev inte bättre, snarare bara sämre o sämre.... började få ont och en väldig hosta så i slutet på nov. så åkte jag till vårdcentralen där de sa att jag skulle hostmedicin och fortsatt sjukskrivning och hem o vila... ok, tänkte jag och åkte hem.
Efter ytterligare 1 vecka hamnade jag på akuten i Falun med en väldig smärta i bröstet, där blev svaret mer smärtstillande och fortsatt sjukskrivning och hem o vila.
Efter ytterligare 1 vecka åkte jag åter igen till akuten i Falun för en otrolig smärta i bröstet (ni kanske tror att jag åker till lasarettet ofta, men jag drar mig in i det sista innan jag söker hjälp). Men nu fick jag svaret att jag hostat sönder ett par revben och fick starkare smärtstillande utskrivet (jag berättade såklart att jag var i tidig graviditet).
Såklart trodde jag på läkarna och åkte hem med detta och fick nästan överdosera tabletterna för att jag skulle kunna "stå ut" med smärtan.
Den 20/12 gick det inte längre, jag låg på soffan här hemma och började nästan få känslan att jag skulle dö... det går inte att förklara hur jag kände, men det var nästan som att livet började rinna ur mig... Kunde knappt röra mig, än mindre prata... sån fruktansvärd smärta att det inte går att förklara.
Jag ringde 1177 och fick ur mig några få ord, de ville skicka en ambulans, men jag ville inte....
Det hela slutade med att mamma kom och skjutsade in mig...
Fortsättning följer....
Jag hade börjat misstänka att jag var gravid med mitt 4:e barn (det 3:e tillsammans med min man Stefan), jag gjorde ett graviditetstest på morgon som visade positivt. Jag blev överraskad även fast jag hade mina aningar...
Stefan var på jobbet och han visste inget om mina aningar eller att jag tänkte göra ett test, jag skickade ett sms till honom där det stod... "Grattis på farsdag! Kramar från Liam, Lowa och pyret i magen <3
Jag kan ju säga att han blev VÄLDIGT glad eftersom han hela tiden velat ha ett tredje barn (det har hela tiden varit jag som sagt nej till ett tredje) Men nu blev det så, och jag var/är ju såklart också glad över det!
Jag jobbade 1 vecka efter att jag fick veta att jag var gravid, sen gick jag hem med feber och förkylning, jag fick hög feber, hosta och allmänt dålig. Men med 2 ganska små barn försöker man ju hålla sig uppe och så pigg det bara går...
Veckorna gick och jag blev inte bättre, snarare bara sämre o sämre.... började få ont och en väldig hosta så i slutet på nov. så åkte jag till vårdcentralen där de sa att jag skulle hostmedicin och fortsatt sjukskrivning och hem o vila... ok, tänkte jag och åkte hem.
Efter ytterligare 1 vecka hamnade jag på akuten i Falun med en väldig smärta i bröstet, där blev svaret mer smärtstillande och fortsatt sjukskrivning och hem o vila.
Efter ytterligare 1 vecka åkte jag åter igen till akuten i Falun för en otrolig smärta i bröstet (ni kanske tror att jag åker till lasarettet ofta, men jag drar mig in i det sista innan jag söker hjälp). Men nu fick jag svaret att jag hostat sönder ett par revben och fick starkare smärtstillande utskrivet (jag berättade såklart att jag var i tidig graviditet).
Såklart trodde jag på läkarna och åkte hem med detta och fick nästan överdosera tabletterna för att jag skulle kunna "stå ut" med smärtan.
Den 20/12 gick det inte längre, jag låg på soffan här hemma och började nästan få känslan att jag skulle dö... det går inte att förklara hur jag kände, men det var nästan som att livet började rinna ur mig... Kunde knappt röra mig, än mindre prata... sån fruktansvärd smärta att det inte går att förklara.
Jag ringde 1177 och fick ur mig några få ord, de ville skicka en ambulans, men jag ville inte....
Det hela slutade med att mamma kom och skjutsade in mig...
Fortsättning följer....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)