Undersökningar

Kommande vecka känns just nu som ett enda mörker när jag tänker tillbaka.
Stefan och barnen kom ju in nästan varje dag, kommer ihåg en gång när jag skulle försöka följa med dom ut i lunchrummet på avdelningen där det fanns några spel som Liam o Lowa ville spela. Dom rullade ut mig i rullstol men tyvärr hann jag bara dit sen höll jag på att svimma, sjuksköterskan kom och rullade in mig på rummet igen, jag blev så himla ledsen för jag kämpade verkligen för att kunna "göra nåt" med barnen och det gick inte... :(

Det togs prover på mig säkert minst 15 gånger per dag och mycket morfin fick jag mot smärtan.
Det gjordes ultraljud på mitt hjärta flera gånger, kommer inte riktigt ihåg vad men det var nåt kring hjärtat som låg "på gränsen", hjärtat fick nämligen jobba lite extra pga propparna.
Jag kunde/fick bara ligga i sängen, fick inte ens gå till toaletten själv ifall nåt skulle hända, eller egentligen kunde jag väl inte det heller.
Jag vet att jag väldigt gärna ville duscha så de rullade ut mig och jag fick hjälp med det... alltså, man var verkligen hjälplös...
Mycket röntgentagningar blev det också och då skjutsade dom mig i sängen eller i rullstol dit.

Jag var ju som sagt gravid då också med mitt fjärde barn, man glömmer nästan av det i allt detta...
Eftersom jag var i ganska tidig graviditet så frågade jag läkarna flera gånger om de skulle råda till att göra en abort för min egen skull. Men de svarade att -Det här har redan hänt och det kommer inte göra dig någon skillnad om du avbryter graviditeten. Så vi bestämde oss för att behålla bebisen (vilket jag är väldigt glad för idag).
Det gjordes såklart ett par till ultraljud på bebisen också så vi fick veta att allt var bra därinne, och hon hade det alldeles utmärkt. Ja, då visste vi ju inte att det var en hon... Men hon mådde som sagt bra och det kändes  alla fall skönt.
Kommer också ihåg att (tror det var på juldagen) som jag berättade för Pontus min äldsta son som då var 15 år att jag var gravid... jag var lite nervös för att berätta det för honom då jag inte visste vad han skulle tycka om ännu ett syskon, men det glittrade till i hans ögon och jag såg på en gång att han tyckte det skulle bli kul, även om jag såg att han var väldigt orolig för mig. 
Det var jobbigt att se barnen vara oroliga över mig när det egentligen jag som ska vara orolig över dom...

Dagen innan nyårsafton kunde dom koppla bort droppet men jag var tvungen att ta en hög dos medicin i form av sprutor, dessa var jag tvungen att lära mig ta själv om jag skulle få komma hem på "permission" över nyår.
Det gick bra, jag kunde ta sprutorna själv...
Det var skönt att få komma hem, men oj vad jag mådde dåligt... och kunde fortfarande inte gå så många steg innan jag var tvungen att sitta eller ligga.
Jag låg i sängen hela nyårshelgen med hög puls och mådde väldigt dåligt, så egentligen.. vad skulle jag hem o göra!?
Stefans mamma o pappa kom och lagade nyårsmat åt oss... Stefan försökte ägna all tid till Liam o Lowa så de var ute och lekte.

Blev inlagd igen på måndag efter nyårsafton (nyårsafton var på lördagen).
Det kändes tungt att jag måste stanna där igen när Stefan åkte hem, men det behövdes ju..
Det fortsatte med en massa undersökningar och ultraljud på hjärtat och lungorna.

Blev kvar där i 3 dagar då, sen kunde jag bli utskriven men måste åka in till Falu lasarett 1 gång per vecka för provtagningar.

Utskrivningssamtalet blev ganska jobbigt och det skriver jag om i nästa inlägg...





Förresten, roligt att det verkar vara så många som läser bloggen... Det trodde jag faktiskt inte!
Kram på er! <3